Kent Norberg från Sator tar hjälp av punkveteranen Johan Johansson och får kontakt med bröderna Joakim och Daniel Levin med förflutet i De lyckliga kompisarna. På 1997 års Hultsfredsfestival uppstår tycke och nu tre år senare släpper Speed of sound enterprise sin första fullängdare. Ett kompetent och fett album som har alla möjligheter att nå ut till en bred publik.

Bandets mål är att leverera 60-talspop, utan att kännas retro. De lyckas ganska bra med det. Influenser har blandats friskt; soul, rock och retropop har i Kent Norbergs låtskrivande fått en uppdaterad kostym som kläder albumet väl. Med en sedvanligt tajt produktion signerad Michael Ilbert har albumet gått varm i min CD-växlare en vecka nu.

Inledningen, med toksvängiga titellåten ”Speed of sound enterprise”, singeln ”Young girl” och släpigare ”Love and need” är knäckande och sätter nivån för fortsättningen. 45 minuter med potent pop och rock som andas attityd och kaxighet. Låt vara att detta kan vara det mest kommersiella Kent Norberg givit ut sedan Sators ”I wanna go home”, men det fungerar.

Ibland är bandet farligt nära Oasis-land, i negativ mening. Tydligast hörs detta i långsammare låtar som ”A thousand reasons” och ”That would be something”. Men då dyker det upp en ny stänkare, i form av Rolling Stones-svängiga ”North in the country” och räddar situationen.

Det här är ett album som gör mig glad, och jag tror att det kommer ha samma effekt på många. Det är ingen sensationell debut, men det beror mest på att förväntningarna var höga. Kent Norberg och bröderna Levin har samlat ihop ett intressant gäng intressanta musiker, bland andra Martin Hederos från Soundtrack of our lives, och med ett knippe starka låtar knåpat ihop ett helgjutet album som svänger mer än det mesta jag hört i år.

Speed of sound enterprise levererar vårens glädjespridare. Ett album fyllt med låtar Noel Gallagher hade velat göra.