Stockholmsbandet Moderna Män är nästa band i raden av svenska debutanter i pop-fåran. De har döpt sig efter en låt av Imperiet, de har producerats av Church-bekantingen Marty Wilson-Piper och får nog räkna med att bli jämförda med Kent. En del tunga saker som ett debuterande band kommer få svara upp emot.

Själv var jag osäker på om det överuvudtaget skulle komma nån fullängdare från bandet. Tre singlar har släppts och bandet spelade på Vattenfestivalen i Stockholm förra året. Albumet har dock låtit vänta på sig, så länge att jag trodde att skivbolaget Warner inte längre trodde på sina Moderna Män.

Men nu har i alla fall albumet släppts. Elva starka låtar snyggt förpackade av Marty Wilson-Piper. Med texter på svenska och ett ständigt närvarande melankoliskt läge kommer bandet jämföras med Kent, trots att bandet säger sig vara inspirerat av helt andra artister. Kent eller inte, jag tycker att Moderna Män gjort en stark debut.

Starka melodier är det som fått mig att fastna för Moderna Män. Tydligast hörs det i singlarna ”Till sagorna”, ”100 meter” och ”Eveline”. Men också i ”Andetag” och lätt slamriga ”Hämta mig hem” hörs det. Bandet arbetar med mjuka nyanser och akustiska gitarrer som bärande grund för låtbyggandet. Stundtals känns det faktiskt omodernt och inte så lite åttiotal, men på något sätt lyckas de hålla sig på rätt sida om banalitets-muren, till skillnad från exempelvis Jumper.

Det här är ytterligare ett bevis på att Sverige är ett av de mest spännande pop-länderna just nu. Sedan förra året har band som the Motorhomes, Eskobar, och Violet släppt debuter med mersmak. Nu följer Moderna Män i samma fåra. Den svenska popen lever och mår bra.

OK, det går inte att komma ifrån att Moderna Män låter lite som ett Kent utan distade gitarrer. Men sämre jämförelser kan göras och jag tycker att bandet är värda att uppmärksammas. På riktigt.