Sverige.

Smaka på ordet. Vad känner du? Vad är typiskt svenskt? Svenskhet? Svenskt temperament? Svenskt svårmod? Svensk musik?

Peder Ernrot och Johan Forsberg stod och söp en kväll som många andra på lokal i Stockholm. Då kom de på att de måste starta ett band. Ett band som spelar country som country ska spelas. Vi snackar inte Shania utan Johnny. Snart fick de sällskap av Peders bror Markus och Gustave Lund, Peders gamle vapendragare från Just D och Players, som båda nappade på idén. Steg ett var avklarat. De hade ett band och en idé för musiken. Nu kanske inte country direkt är den svenskaste av musikformer men det bandnamn som dök upp var just Sverige och så fick det bli.

Kvartetten började skriva låtar och en spelning bokades snabbt. Det var när datumet för premiär-giget började närma sig som man insåg att man behövde förstärkning och Tomas Lindberg (bas), Stefan Karlsson (trummor), och Jocke Uddling (keyboard) fullbordade bandets sättning.

”Som landet ligger” bjuder på en salig och oerhört välformulerad blandning texter med dryckesromantik, fordonshyllningar och längtan bort och hem som huvudingredienser. De ligger inte så hemskt långt ifrån band som Traste Lindéns Kvintett och Perssons Pack, vare sig vad gäller musiken eller texterna. Sverige spelar mer renodlad country än TLK och Packet som blandade upp det hela mer med folk-rock. Sverige svänger snarare av mot Cornelis och Taube, eller varför inte Demian, i låtar som ”Brännvin special” och ”Greve Casilleros öden och äventyr”. Vis-country alltså.

De musikaliska likheterna till trots är det i texterna som släktskapet med banden från landet är som starkast. Texterna handlar i mångt och mycket om samma saker. Det är perspektivet som skiljer dem åt. När Traste förklarar för sin väna mor i ”Tåget går” att han blivit stor nu och ska ”flytta ifrån går'n” och ta tåget ut i världen, handlar det inledande spåret ”Stockholmsdesertör” om samma sak – fast tvärt om.

”Det känns som om alla springer med ett upphöjt finger för att känna vart vinden blåser

Denna Nöjesguidesinavel som ska kolla in sin navel för att tajma sina metamorfoser…

Jag packar väskan idag, tar farväl och ger mig av nånstans långt bort där inget stör

Jag blir en Stockholmsdesertör”

En längtan från storstadens kvävande atmosfär till något nytt på landet. Även en flykt från en stadsdel till en annan förvandlas till stor dramatik med ”segla över de sju haven för att få vara med sin älskade proportioner”. ”Flickan från Karlaplan” lockar så till den grad att man stryker midnatts-vurren på Medis och tar sig över Skeppsbron från Söder till de mer fashionabla och främmande kvarteren.

De flesta av de inblandade har passerat 30-strecket och det präglar texterna starkt. Förhållanden i yngre medelåldern behandlas med allt vad det innebär på ett sätt som känns väldigt stockholmskt. I förstasingeln ”Skaffa hund” beskrivs förhållandet på dekis med fraser som: ”Du har snackat löst om swinging och jag om samtalsterapi – men vår diskussion slutar alltid i remi”, ligger inte Stefan Sundströms episka ”Amors pilar” långt efter vad gäller skärpa och briljans. Det ska sägas att alla låtar inte främst handlar om tjo och tjim. Precis som hos TLK finns allvaret där om man bara skrapar på ytan lite grann och spetsar öronen. ”Texas (lunch med lynchmobben)” känns som en nära släkting till TLK:s ”Söndagssteken”. En av flera låtar med ett underliggande socialt budskap.

Det har droppats ett och annat namn i den här recensionen. Vi kan slänga in ett par till. Det lånas nämligen tämligen ogenerat från bland andra Mauro Scocco (gitarr-riffet från ”Glad att det är över”), Mavericks och Tom Petty. Sverige har bevisligen haft kul när de gjorde plattan. Så kul att den blev hela 16 låtar lång och det är nog en sisådär fem låtar för mycket för att det ska kännas riktigt trimmat. Men det gör inte de låtar som nämnts, och några spår till, sämre. De kvalificerar sig för egen maskin som mycket starka låtar på en lite för framtung platta som har sin givna plats på vilken utomhusfest som helst i sommarnatten.

”Brännvin special” någon?!