Det är nästan ett år sen jag hörde Remedeeh första gången nu. Ungefär i samma veva som jag hörde material från hennes huvudsaklige beat-leverantör, Monk. Det var utmärkta singeln ”The Remedy”. Den som bygger lite löst på Prodigys ”Poison” och innehåller det där sylvassa rimmet om att Remedeeh är ”rippin' like Scottie Pippen”. En stötig historia som vägrade släppa taget. Albumet skulle komma under hösten sades det. Det gjorde det inte. Det kommer nu istället.

Remedeeh jobbar med riktigt kompetenta människor på ”Year One”. För beat står huvudsakligen Monk och Payler, men mer namnkunniga Colleone & Webb har också ett finger med i spelet, liksom Hermit. Vid mikrofonen får Remedeeh också brottas med några av Sveriges vassaste tungor, ADL, Swing och Papa Dee ställer sig alla vid Remedeehs sida – oftast med gott resultat. Både ADL och Swing skiner mer här än de gjorde på senaste Blacknuss-släppet. Förmodligen tack vare att de får brottas i ett roligare sammanhang. De får slåss mot tuffare beats. Det passar dem bättre. Samtidigt är det lite synd om Remedeeh. Det är inte precis lätt att göra sig hörd bredvid nämnda tre herrar, de dominerar gärna helt och hållet.

Allra bäst är det här när tempot skruvas upp lite. När beaten blir lite hårdare. När det inte blir för släpigt. Remedeehs röst mår bäst av ett stötigt komp. Remedeeh låter tuffast när hon tar i lite. När det går långsamt, som i inledande ”How I Roll (Streetlove)” blir jag lite rastlös. Det är också i det långsamma materialet som entonigheten i Remedeehs röst blir som mest påtaglig. Hon har ett tag kvar till den sävliga kaxighet som tex Guru besitter. Men, herregud det här är ju hennes debut. Ingen förväntar sig väl ett fullbordat mästerverk redan? Det är bara att hoppas att Bonniers har större tålmodighet med sina artister än sina tidningar. Remedeeh är värd det. Det här är nämligen ett rejält snäpp bättre än tex Deetah:s debut från förra året. Lite ojämnt, men stundtals riktigt riktigt bra. Får man be om supersomriga ”A Thin Line” som nästa singel?