Hon är färgglad, tuff till bäng och sjunger asbra. Det är omöjligt för mig att ogilla Kelis. Jag skulle nog ha haft svårt att ogilla den här skivan hur den än hade låtit. Jag är ledsen för min ytlighet. Men videon till ”Caught Out There” är för bra. Aaaaarga kvinnor. Dumma killar som får vad dom förtjänar. Härligt. Nu är det ju lyckligtvis så att jag gillar musiken också, så jag slipper framstå som en fördomsfull och generaliserande hemmafeminist. Såna finns det alltför många av ändå.

Kelis är ung och stark. Energin sprakar ur musiken och talangen flödar. Det finns inte mycket som påminner om den sliskiga r'n'b-trenden där vidjesmala superstylade små sopraner gör allt för att läppglansen och urringningen ska väcka exakt lika mycket uppmärksamhet som deras soullösa wailande. Oj, jag är visst lite arg jag också. Kelis är inte kompis med folk som vill göra henne till en sjungande docka. Det är vad jag tror i alla fall. Och det är det hennes musik säger mig. You go girl! ”Wouldn't You Agree” är den enda låten som är cremefärgad mot de i övrigt grälla ljudbilderna. En lite mesig smetsoulduett, men jag accepterar den som sista låt, efter en i övrigt oklanderlig rumpskakarskiva.

Stämningen på skivan är till stora delar djupt själfull med starka referenser till blues, jazz och soul. Den andra hälften av soundet är genomelektronisk. Ibland gulligt överdrivet; som i länge sedan bortglömda dataspel och scifi-serier från 60-talet. Det är vasst, men inte stickigt. Inte kallt, utan med humor och värme. Kelis har en mångsidig röst och klarar att sjunga soft och jazzigt likaväl som tufft och ilsket. Hon gör rätt för sin ambition att skapa ett musikaliskt kaleidoskop. Och fastän låtarna är olika sinsemellan hänger allting ihop och blir en väldigt skön helhet.