Det var ett tag sedan jag kände mig riktigt berörd av ett nytt Cure-släpp. Deras senaste skivor har inte bjudit på några av gruppens starkaste ögonblick och därför lämnat mig ganska likgiltig. Men det har inte alltid varit så. Under en period var The Cure och jag oskiljaktiga. De var soundtracket till mitt liv. Och jag var inte ensam. Cure spelades i många tonåringars rum. Deras musik och texter gav på ett sätt som få andra klarade uttryck för de känslostormar som rasade inombords. De gånger man inte mådde så bra fanns Robert Smith där och sade allt det man själv hade så svårt att säga. Samtidigt fick han också en att inse att allt inte var så illa, att det fanns de som hade det värre. Cure täckte in alla aspekter från bråddjupa, känslomässiga avgrunder till glädjesprudlande toppar, oavsett vilket så fanns de alltid där.

Men efter att 1989 ha släppt den tunga och atmosfäriska ”Disintegration” hände något med The Cure. De efterföljande skivorna hör alla till gruppens mest mediokra. Visst, här finns enstaka lysande ögonblick, soliga popstänkaren ”Friday I'm In Love” som fortfarande får mig att börja le när jag hör den spelas, men de är mycket lätträknade. Den absoluta botten nåddes med Cures förra skiva, den urlakade och intetsägande ”Wild Mood Swings” från 1996. En skiva som är så dålig att den fick mig att frukta att Cure var helt slut. Nog så traumatiskt med tanke på vad de en gång betydde för mig. Nu kommer gruppens 13:de och enligt uppgift sista skiva, ”Bloodflowers”, och jag vet inte om det beror på att de gett sig fan på att sluta med flaggan i topp men det är det bästa de gjort på över tio år.

The Cures riktiga styrka har aldrig legat i att beskriva livets ljusare sidor. Mörkret har alltid varit deras naturliga hemvist. Något som blir uppenbart när de nu återvänder till klassiska Cure-marker. Det handlar om långa, dystra och lite skrämmande melodier som rör sig i ett kallt och ödsligt ljudlandskap. De saknar ofta direkta refränger utan byggs gradvis upp tills de dör ut i ett våldsamt crescendo. I botten finns tungt ekande trummor och olycksbådande men mjuka synthmattor, basen pumpar en enveten rytm, gitarrerna maler på genom musiken samtidigt som de lägger spröda melodislingor. Det är obehagligt samtidigt som det är spöklikt sprött och vackert. Något som inte minst Robert Smith bidrar till. Han kan fortfarande inte sjunga och det är precis som det ska vara. Hans spruckna och blödande röst är full av missmod och sorg när han gnyr fram sina känslofyllda texter.

Texterna på ”Bloodflowers” är bland de rakaste Smith någonsin skrivit. De handlar till stor del om frågor som dyker upp i samband med att man åldras och börjar leva ett liv på rutin och om vad som händer när man försöker bryta sig fri ur det. Det var länge sedan Smith var så desillusionerad och hans ångestfyllda texter skär genom musiken. Trots att här musikaliskt finns ett par vackrare ögonblick är texterna genomgående beckmörka. ”The Loudest Sound” är ett porträtt av ett gift par som är i ett känslomässigt vakuum och inte delar något annat tillsammans än tystnad:

”Side by side in silence they pass away the day
So comfortable, so habitual
And so nothing left to say”

Också titelspåret och ”The Last Day Of Summer” rör sig i teman om brusten kärlek och ensamhet:

”All that I feel for or trust in love
All that is gone
It used to be so easy
I never even tried
But the last day of summer never felt so cold
But the last day of summer never felt so old”

Det märks att Robert Smith har åldrats. Han har fortfarande mycket att få ur sig men det som förut var direkta rop på hjälp har ersatts av ett försiktigare uttryck. Ångesten har blivit melankoli, den akuta desperationen har övergått i mer eftertänksamt svårmod. Men visst kan han fortfarande beröra även om han själv börjar tycka att det börjar bli svårt. I skivans mörkaste och bästa låt ”39″ skriver han:

”Half my life I've been here
Half my life in flames
Using all I ever had
To keep the fire ablaze
But there's nothing left to burn”

Ok, ”Bloodflowers” är ingen helgjuten skiva, ibland blir The Cure lite för bombastiska för sitt eget bästa. Vid några tillfällen som i ”There is No If…” går de på tomgång men bitvis visar de också vad det är som gjort dem så stora och betydelsefulla. Så om nu ”Bloodflowers” faktiskt är The Cures sista skiva, (man ska inte vara för säker, det har gått liknande rykten om tidigare skivor), är det en passande slutpunkt för ett av de mest inflytelserika engelska banden under de senaste två decennierna.

Tack för allt!