En av orsakerna till att ”Moon Safari” blev en sådan framgång för Air var att de på ett smart sätt lyckades förena modern dansmusik tillsammans med retroinfluenser från 1960 och –70 talet. Där blandades allt från chansoner och len pop med suggestivare tongångar. Skivans lättsamma, lekfulla sound i kombination med duons, (Nicolas Godin och Jean-Benoit Dunckel), hitkänsla fick många att investera i ett eget exemplar av den.

En som gjorde just det var regissören och manusförfattaren Sofia Coppola som satt och lyssnade på ”Moon Safari” om och om igen under tiden som hon skrev på manuset till sin film ”The Virgin Suicides”. Så när det blev dags att göra ett soundtrack till filmen vände hon sig helt enkelt till Air och frågade om de var intresserade. Två månaders hårt arbete senare var de klara och det är resultatet av de inspelningarna som kan höras här.

Jämfört med ”Moon Safari” är ”The Virgin Suicides” betydligt enklare i sin uppbyggnad. Man har skalat bort alla ”onödiga” effekter och soundet är näst intill minimalistiskt jämfört med hur det lät på förra skivan. Överhuvudtaget låter allting ”äldre” än på ”Moon Safari” något som har sin förklaring i att filmen utspelas under mitten av 70-talet och att duon därför valt instrumentering utefter det. För att få rätt känsla har till så stor del som möjligt undvikit synthar och valt att istället skriva mer gitarrbaserad musik.

Visst märks det att ”The Virgin Suicides” är filmmusik. Nästan alla musikstycken på skivan, det är svårt att tala om låtar i det här fallet, kretsar kring två eller tre centrala teman som upprepas och varieras. Ofta handlar det bara om korta instrumentala tvåminutersstycken kopplade till vissa centrala scener i filmen. Musiken förmedlar genomgående en vemodig och några gånger näst intill mystisk stämning. Den enda riktiga låten är egentligen singelsläppet och filmens ledmotiv ”Playground Love”, en sorgsen, vacker ballad som låter som ett möte mellan Elliot Smith och Air.

Även om ”The Virgin Suicides” alltså inte är en uppföljare till ”Moon Safari” hörs det tydligt vem som ligger bakom. Musiken skiljer sig många gånger ganska markant från vad vi är vana att höra från gruppen finns ändå ”det där” som gör att man direkt kan säga att det handlar om Air. Men samtidigt är den här skivan mest en angelägenhet för de som redan upptäckt gruppen. Att den skulle attrahera nya lyssnare förutom de som eventuellt kommer vilja ha soundtracket efter att ha sett filmen har jag svårt att tänka mig.

”The Virgin Suicides” är ett sidospår till Airs vanligtvis betydligt mer popinriktade lätthouse. Visserligen ett mycket charmigt och begåvat sådant men inte något som får mig att höja på ögonbrynen särskilt mycket. Men tillhör man de som gillar vad de gjort innan tycker jag att man gott kan kolla upp skivan. Annars klarar man sig nog med singeln.