Det ser ut att bli de erfarna debutanternas år i år. Först gav Queensbridge- kvartetten Screwball alla en lektion i old-schoolinfluerad hiphop på sitt utmärkta debutalbum ”Y2K”. Och nu kommer ytterligare en skiva som till stora delar påminner om Screwballs. För D.I.T.C. är precis som Screwball ett hiphopkollektiv bestående av ett gäng erfarna MC:s och producenter. Och precis som Screwball släpper de först nu, trots att de funnits i ett antal år, sitt debutalbum. Dessutom har D.I.T.C. också sin bas i New York men istället för Queensbridge är medlemmarna huvudsakligen från Bronx, Brooklyn och Harlem.

Och det är ingen dålig laguppställning de kan ställa upp med. Där Screwballs medlemmar framförallt figurerat i undergroundkretsar har D.I.T.C. flera namn som låtit höra tala om sig i större sammanhang. Förutom Lord Finesse, AG, Show finns i kollektivet också Diamond som tidigare bl a producerat The Fugees. De andra medlemmarna är OC, Buckwild, och Fat Joe som förutom att vara med i D.I.T.C. också släppt tre soloskivor, däribland 1998 ”Don Cartagena” som gav honom hans hittills största framgång. Han har sedan dess också hunnit med att göra en skiva med sin andra grupp Terror Squad. Sista medlemmen är eller rättare sagt var Big L. Han mördades i februari förra året mitt under inspelningen av ”D.I.T.C.” men hann innan dess lägga rhymes på mer än hälften av albumets låtar.

Gruppens namn Diggin' in the Crates syftar på att de från början mest var kända för sina skivaffärsraider där de rotade i de dammigaste backarna i jakt på det fetaste groovet och den coolaste samplingen. En jakt som tydligen inte har varit helt utan framgång. För den här skivan svänger. Som fan.

På ”D.I.T.C.” samsas fläskiga grooves, feta beats och funkiga basgångar med stenhårda rhymes som levereras med en sådan självklarhet att jag inte kan annat än kapitulera. Det mesta rör sig kring klassisk Sugarhill-hiphop men det går också att bitvis ana influenser från nyare hiphop och r'n'b som Timbalands produktioner. Skivan är därför mer varierad än t ex ”Y2K”. Här finns allt från kalla, detaljerade beskrivningar av livet på gatorna i Bronx till klockrena partylåtar. ”Thick”, ”Ebonics” och ”Foundation” är alla exempel på det senare. Inte minst den sistnämnda som är en riktig banger. De båda förstnämnda är precis som obehagliga ”Da Enemy” producerade av mannen som verkar ha fler timmar till förfogande på sitt dygn än vi andra, den allestädes närvarande DJ Premier. Finns det någon hiphopskiva från de senaste åren som han inte varit inblandad i på ett eller annat sätt?

Men till skillnad mot hur det ofta brukar vara sticker inte DJ Premiers låtar här ut från mängden. Och det beror inte på att han gör en sämre insats än vanligt. Tvärtom. Den är som vanligt klockren. Det är bara det att alla andra inblandade gjort detsamma och slutresultatet har blivit ett album som knäcker allt motstånd.

Jag utnämnde för inte så länge sedan Screwballs ”Y2K” till årets hittills tuffaste hiphopdebut. Och det är definitivt en mycket bra skiva men jämfört med ”D.I.T.C.” får den faktiskt stryka på foten. Det blir nämligen inte mycket bättre än så här.

Världsklass helt enkelt.