För att ni riktigt skall förstå så vill jag börja så här. Jag heter Kal Ström och jag har varit fanatisk Pumpkin anhängare. En fanatism som började några timmar efter att min goda vän Anna tryckte ett kassett-band med ”Siamese Dream” i handen på mig. En fanatism som tog mig genom en hel del dyra singelköp med bisarra b-spår, till en fantastisk konsert på Isstadion i Stockholm. Och ganska precis när Billy sjöng ”And into the eyes of the Jackyl I say KA-BOOM” under ”X.Y.U.” nådde den sin höjdpunkt. Precis där var det som bäst. Allting var perfekt. Uppfylld av explosionen. Det kändes som att jag slungats tre meter upp i luften. KA-BOOOOOOM. Och eftersom allting var perfekt i just det ögonblicket kunde det bara bli sämre efter det. Efter jag landade minns jag inget mer av konserten, annat än att jag kände mig ganska tom efteråt. Jag klarade inte av mer och det tog ett år innan jag orkade med Smashing Pumpkins igen.

Mitt återfall kom när jag skaffade soundtracket till ”Lost Highway” och Pumpkins bidrag ”Eye”. Den var Billy & Co:s mesta elektroniska experiment dittills (och hittills). Den lät som om de rörde sig. Rocken som de kramat om och tömt på det de kunde med ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” hade fått ta ett stort steg tillbaka. Den var och är otroligt bra. Och på grund av den fick jag ett sug efter nästa skiva. När sen första singeln ”Ave Adore” kom tog det bara helt slut. Den var inte framåt. Den var någonstans mitt emellan. En halvmesyr. Jag blir fortfarande arg av refrängen på ”Ave Adore”. Fullängdaren ”Adore” lyckades jag aldrig uppbåda intresse för. Utslätat och intetsägande.

Nog om det. Med Jimmy Chamberlain tillbaka bakom trummorna efter tre års frånvaro, med Flood i producentstolen samt innan D'Arcy gick för hårt åt cracket och sparkades började man spela in sitt femte studioalbum. Konstellationen är nästan identisk som till inspelningen av ”Mellon Collie”. Och det hörs. Gitarrljudet på de hårda låtarna här är som tagna ur de ruffigare låtarna där. Trumljudet är ganska lustigt, för när Jimmy Chamberlain var borta märkte jag inte riktigt vad det var som saknades men nu när han är tillbaks hörs det väl. Slagen är distinkta och samtidigt tunga. Billys röst tar som alltid lite tid att vänja sig vid men efter några lyssningar blir kväkandet riktigt vackert.

Man har alltså återvänt till rockens land. Det är kanske inte nyskapande, utan snarare en utveckling av ”Mellon Collie”. ”MACHINA” spretar med mjukhet och ruffighet om vart annat, men det var precis det som gjorde ”Mellon Collie” stor. De har vågat ta ett steg tillbaka, börja om och gå förbi den punkt där ”Adore” blev till. En del av elementen från ”Adore” finns även på den här skivan, men de har inte tillåtits ta överhanden och förstöra helheten den här gången.

Det enda riktiga problemet som lyser starkt på den här skivan är att Billy-boy tar sig själv på lite för stort allvar. Detta för med sig att allt blir lite väl stort och svulstigt samt att texterna blir mer än lovligt ödesmättade. Det gör att till exempel ”Heavy Metal Machine”, som egentligen är en otroligt bra låt, bara blir medelmåttig. För mig blir det bara för mycket med rader som ”If I were dead / Would my records sell”. Och skivan har mycket sånt. Det här är Billys skapelseberättelse. Han är, i alla fall enligt sig själv, the heavy metal machine of god. Men samtidigt är det inte bara dåligt. På grund av hans självupptagenhet så klarar han av att genomföra sina vision. För även om James Iha är en duktig gitarrist (och låtskrivare för den delen), Jimmy en duktig trummis, D'Arcy en kompetent bassist och Flood en otrolig producent så är Smashing Pumpkins Billy Corgans vision. Så har det alltid varit och så kommer det förbli tills den sista bandmedlemmen hoppar av.