Gästrecension
- Strange Days (CD) The Doors
- 1967
- Elektra
Enkelt och fulländat
Lyssna
Externa länkar
- Officiell sajt
- Stor sajt som har en chat och massor med länkar att klicka på. Utförlig presentation av bandmedlemmarna
- Tamburlaine
- Johan Alfredssons band – Tamburlaine – har en egen sajt
”Strange days have found us. Strange days have tracked us down. They're going to destroy our casual joys. We shall go on playing or find a new town.”
The Doors andra platta, ”Strange Days”, är knappast deras mest omskrivna. Men möjligen den bästa. Den har såväl fräschör som mogenhet. Ingen av deras övriga skivor visar upp en liknande kombination av dessa popmusikens båda hörnstenar. Resultatet blir en enorm jämnhet. Bortsett från något tråkiga ”Moonlight Drive” – låten som skall ha fått Ray Manzarek att ta med Jim Morrison i bandet – är alla låtar riktiga högpoängare. Här finns allt från tunga blueslåtar till frenetisk psykedelia. Och musiken görs med ett patos som inte bara grundar sig i Jim Morrisons stjärnstatus.
Med toppar som den eftertänksamma och försiktigt poppiga ”You're Lost Little Girl” och ”People Are Strange”, plattans catchiga och smart simplistiska listhit, visar att Morrison i första rummet var en mycket kapabel sångare. Som sådan betraktad är han tveklöst värd sin upphöjda status.
Sprudlande titelspåret ”Strange Days” och kaxiga blueslåten ”Love me two times” visar på en stor spelglädje. Och ”My Eyes Have Seen You” är en sån där låt som liksom får en att mysa och rysa på samma gång. Den monotona stompigheten känns ruggigt scenisk. Så enkelt och fulländat. Groove är ordet.
Som en röd tråd genom plattan löper också en känsla av ödslighet, en gungande torgskräcksmelankoli. Denna framträder tydligast i korta ”Unhappy Girl”, men återkommer i de två sista låtarna. Dessa utgör en eftertänksam avslutning på en mycket stark skiva. ”I Can't See Your Face in My Mind” är en härlig karnevalsdänga med gräddmjuka gitarrer. Och avslutningslåten, ”When the Music's Over”, är läcker. Elva evighetsminuter av uttrycksfull spelglädje. Den korresponderar med avslutningsspåret på förstaplattan, ”The End”, en låt som många med mig håller som en av de bästa någonsin – man kommer liksom inte förbi den.
Korrespondensen är inte bara musikalisk: texten ”This is the end, my only friend” från förlagan har i ”When the Music's Over” blivit ”Music is your only friend until the end”. Sött?!
Publicerad: 2000-02-12 00:00 / Uppdaterad: 2000-02-12 00:00
12 kommentarer
hur kan man påstå att någon annan platta än debutalbumet skulle vara the doors bästa..? Kom ner på jorden och inse at the doors aldrig hade varit the doors om det inte vore för debutplattan. Det mesta som kom efter den är svammel undantaget några bra låtar…
#
du har inte hört talas om subjektivitet? men du kanske har en objektiv musiksmak och anser att alla andra också borde ha en lite mer politiskt korrekt musiksmak? såna där utsvävningar som att ”strange days” skulle kunna vara den bästa plattan vill vi ju inte höra talas om. ähh, vidga dina vyer för helvete.
#
strange days är väl knappast min favorit heller, men att doors bara skulle släppt svammel efter debuten är skitsnack. Hört talas om Morrison Hotel?
#
kom igen nu.. så här tycker han och tycker inte ni så så bit er i läppen..
och vadå måste debuten vara bäst? har du hört talas om utveckling?
Men är det något man inte gillar så kan man stänga av.. det är det fina med musik :o)
#
Oj, diskussionen lever…
Doors släppte åtminstonen fyra riktigt bra plattor. Att jag anser ”Strange Days” vara den bästa av dessa betyder inte att jag tycker att de andra är dåliga. Jag tycker bara att den är en liten aning jämnare, eller tyckte i alla fall så då…
#
Jag skulle vilja rekommendera The Doors sista skiva, med Jim Morrison iallafall. L.A Woman. En mycket bra skiva, Den bästa tillsammns men debut skivan..
#
tycker doors är som bäst nu, när de ersatt gaphalsen morrison med ian astbury från the cult och svagtrummisen john densmore med den där police-trummisen…
#
Strange days bäst..nja, den är bra men jag personligen tycker inte den är bäst.
Jag tycker det bästa som släppts med the doors är ”boxen” vet inte exact vad den heter, innehåller 4 skivor. Med hur många bra låtar som helst, oförglömliga versioner av ”moonlight drive”, ”hyacinth house”(betydligt bättre än skiv versionen, så mycket bättre). ”Go insane” är med, jag kan hålla på länge..
Den bästa låt the doors gjort är ”rock is dead”, morrison ”spår” in i framtiden och strax efter var äver rocken död (janis, jimi och jim passerade vidare).
parkbänk:
ian astbury är en morrison wanabee, och kommer aldrig vara i närheten av morrison. jag är nästan övertygad om att morrison i vissa stunder var en grekisk gud, om så inte dionyssos (säkerligen felstavat) så troligen appolon.
Tack för mig.
#
Den dagen Ian Astbury börjar skriva lika bra texter som Jim Morrisan ska jag bli munk.
För övrigt är The Soft Parade en mycket bra skiva.
#
the doors, dålig trummis?! det var det västa!!! han är kalasbra!!!!
#
tycker det är otroligt svårt att jämföra the doors första och andra platta då de båda är bland det bästa de släppt. Som platta tycker jag att strange days är bättre men debuten har enstaka extremt bra singlar ( de andra låtarna är även bra!).
#
Om man påstår att trummisen John Densmore är svag och Morrison en gaphals ska man inte få vara medlem på en musiksida. Man ska inte få lyssna på musik överhuvudtaget.
#
Kommentera eller pinga (trackback).