dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Dipper: They Know What To Expect And They Like It
They Know What To Expect And They Like It (CD) Dipper
2000
Vibrafon/MNW
7/10

Väl värt väntan

Lyssna

Sök efter skivan

Dipper har funnits sedan hösten 1994 när Joachim Leksell, Magnus Karlsson, Harri Kolari och Patrik Malmros bestämde sig för att börja spela tillsammans. Det tog inte lång tid innan de hade fått ett gott rykte och redan 1995 hade de ett antal festivalspelningar runt om i landet. Samma år kom de också i kontakt med Per Sunding från Malmöbandet Eggstone och delägare i Tambourine Studios där de senare spelade en demo. En demo som sedermera ledde till ett skivkontrakt.

1996 kom första singeln ”Butterfinger” och redan med den fick man klart för sig att det var något speciellt med Dipper. Singeln blev förvisso inte någon större kommersiell framgång men de hade fått ett antal personer, mig själv inkluderad, att höja på ögonbrynen. Samtidigt började också bandets rykte som ett lysande liveband sprida sig. Framförallt var det sångaren Joachim Leksells vilda och totala utspel på scenen som bidrog till detta, något som förde med sig att han allt som oftast fick finna sig i att bli jämförd med Thomas Öberg i bob hund. Ett band som Dipper sedan dess gjort två bejublade turnéer tillsammans med.

Turnerandet och framförallt en hel del otur är förklaringen till att det hittills varit ganska glest mellan skivsläppen från bandet. Sedan debutsingeln har de bara släppt EP:n ”Instant Man” och singeln ”Instant Kamera” som båda kom 1997. För alla oss som gillade vad vi hörde redan då (”Sink or Swim” är fortfarande en lysande förfestlåt) har väntan varit lång.

Men nu är alltså Dippers självsäkert betitlade debutalbum här och titeln passar alldeles utmärkt. För det här är för att citera en känd ölreklam, ”worth waiting for”. Jämfört med tidigare material är låtarna nu mer nyanserade. Det märks att bandet haft tid att jobba med låtarna ordentligt. Några andra som måste nämnas i det sammanhanget är producenterna Per Sunding och Marco Manieri. Genom sin känsliga produktion har de lyckats få fram de finare detaljerna i Dippers musik utan att tappa den energi och frenesi som är en så viktig beståndsdel hos bandet. Skickligt.

För trots att det finns tillfällen på skivan som är lugnare än det mesta bandet tidigare släppt finns det ingen tvekan om att de fortfarande är ett rockband. Ett rockband med rötterna i punk och garagerock. Av detta gör Dipper något eget. Det är avigt och kantigt samtidigt som det är fokuserat. Musiken skramlar duktigt när de öser på som mest och låtarna bänder och tänjer sig åt alla håll. Charmigt och tufft på samma gång. Och ändå finns hela tiden känslan för starka och effektiva refränger som estsar sig fast i trumhinnan. I det fallet påminner de inte så lite om sina turnekamrater i bob hund.

Men att riktigt kunna placera in Dipper musikaliskt är svårt. Den lugna, sköna ”Spooky” låter närmast som något från Blur medan de i nästa ögonblick bjuder på vildsint vansinnessurf i instrumentala (nåja) ”Nightboat to Finland”. Om man någon gång har åkt en sådan kommer man le igenkännande åt stämningen låten förmedlar.

Men å andra sidan, varför ska man envisas med att stoppa in band i ett fack? Dipper är Dipper och det räcker långt. Det enda jag kan råda till om man är intresserad är att man själv går ut och köper skivan. Gillar man klurig, egensinnig rock blir man garanterat inte besviken på Dipper.

Med en sådan här början kan det bli ett riktigt bra svenskt rockår i år.

David Drazdil

Publicerad: 2000-02-09 00:00 / Uppdaterad: 2000-02-09 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #366

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig