1990 släppte Pontus & Amerikanerna singeln ”Min bror och jag” som blev en massiv hit. Deras naiva, glada, Merseysideinspirerade pop fastnade snabbt i var mans huvud och vare sig man ville eller inte gick man helt plötsligt och trallade på refrängen. Senare samma år släppte bandet skivan ”Via Satellit” som musikaliskt byggde på samma recept som singeln. Följaktligen blev också den en storsäljare. Samtidigt delade Pontus & Amerikanerna publiken i två klart avskilda läger. Antingen gillade man dem eller så avskydde man dem, några mellanlägen fanns inte. Själv tillhörde jag ”gilla” lägret.

Men det var inte bara Pontus & Amerikanerna som härjade på listorna i början av 90-talet. Det fanns en hel uppsjö av mer eller mindre talangfulla popband som alla gjorde musik i samma skola som de. Ett av de allra bästa var Lund-bandet Beagle som till skillnad från Pontus & Amerikanerna sjöng på engelska. De gjorde bara två album innan de splittrades men hann på dessa göra ett antal lysande poplåtar. ”Nothing Counts For More” och låten med i mitt tycke en av de absolut bästa poprefränger som överhuvudtaget skrivits i Sverige, ”The Things That We Say”, är bara två exempel. Ungefär samtidigt som Beagle splittrades dog också det stora intresset för lättsmält pop ut i Sverige och scenen mer eller mindre försvann. Men det finns band som trots det envist fortsatt spela in skivor. The Trampolines är ett sådant.

Första gången jag hörde gruppen som består av Pär Davidsson och Johan Stentorp var 1995 när de precis hade släppt sin debutskiva ”Splash!” och jag blev väl inte särskilt imponerad av vad jag hörde då. Några som däremot direkt tog bandet till sitt hjärta var den japanska publiken. Ett album, några år och ett antal japanturnéer senare släpper nu The Trampolines sin tredje skiva ”How Do We Do?”.

Och det mesta är sig likt. Låtarna är korta, välpolerade, fylliga harmonibyggen med en osviklig känsla för trallvänliga refränger. Stråkar och stämsång är snarare regel än undantag och det saknas nästan helt solon som bryter av i låtarna. Överhuvudtaget är det väldigt snäll och oförarglig musik och alla låtarna flyter på ett mjukt och nästan omärkligt sätt in i varandra. Följden blir att skivan efter ett par låtar blir tämligen ointressant. Ungefär på samma sätt som intensivt tuggande på ett tuggummi får detta att tappa smaken ganska snabbt.

Men det finns ögonblick som får mig att haja till. Framförallt är det titellåten och den stompiga ”We All Know”, låtar där The Trampolines tydligt hämtat inspiration från Beatles mer lekfulla plattor. Ett arv som de förvaltar väl. En annan låt som måste nämnas är ”Like A Fish Out of Sea” som är en klockren pophit. Det har också smugit sig in ett större inslag av melankoli i deras musik än innan och ibland kan man ana ett visst släktskap med engelska band som Lightning Seeds.

När The Trampolines är som bäst kan jag inte låta bli att dra på smilbanden. Dels för att man känner igen sig i musiken och dels för att de inte måste vara tuffast i världen utan vågar vara lite snälla och mesiga. Dessutom är det trevligt att höra ett popband som inte bara sjunger om elände och olycka utan som i ”Say if You Will, Say if You Won't” vill få oss att bli lite mer positiva.

”Hey why – Where's the positivity?
You might just find yourself a remedy
Just try to see the possibilities or you'll end up choaking on your misery”

När jag hör sånt blir jag helt enkelt glad. Det behövs inte mer än så ibland.