MTV:s unplugged-serie kanske inte känns helt spännande längre. Kanalen har liksom mjölkat av kon nu. Att tolka sina låtar akustiskt blir förmodligen inte hippt igen de närmaste 10-15 åren. Men det är inte musikaliskt mode som ska dryftas här.

Att göra en opluggad spelning är en stor risk och en gigantisk chans att omtolka sitt eget material för en artist eller grupp. Den stora TV-kanalen i väster har bjudit oss på ett par oförglömliga ögonblick och ännu fler som vi helst av allt skulle vilja kunna förtränga.
De flesta spelar tyvärr bara akustiska covers på sig själva; de spelar låtarna precis som de brukar göra. Skillnaden är att instrumenten i deras händer saknar prefixet ”el-”. Det låter bra och det låter… som vanligt.
De riktigt djärva brukar till och med slänga in en cover.
Tråkigt sa flugan.

Med specialinbjuden publik (oftast direkt från fancluben) – superslickat ljud och en tillställning som är mer välregisserad än vad som är nyttigt, krävs det något extra om det ska tända till.
Det är de ögonblicken man minns. Det är de som gör konserten till något extra. Det är därför Nirvanas och Pearl Jams , unpluggedspelningar är magiska och så många andra är ointressanta eller åtminstone duktigt tråkiga.
Någonting extra.
Därför nådde Mariah Carey längre än dussintals artister som egentligen hör hemma i elitserien – inte i hennes kolesterolstinna gärdsgårdsserie. Hon slängde av sig hullet och skalade fram låtarna. Fem ton slisk lättare kunde man lyssna på dem utan man kände sig som efter ett massivt julbord. Lyft var ordet.

Så till Alanis. Med två skivor i ryggen tackar hon alltså ja på förfrågan om hon vill köra en kandelaberkväll. Förutsättningarna finns för någonting riktigt lyckat. Hennes utstrålning och personliga texter är som gjorda för en liten intim spelning.
Ändå vill det sig inte.
Skivans stora brist är att det är för lång transportsträcka innan det händer någonting. Flöjten i ”That I Would be Good” ger en förhoppning och föraning om vad som komma skall, men väntan är lång.
”You Learn”, ”Head Over Feet” och ”Ironic” må vara fantastiska låtar men de är tråkigt, identiska med studioversionerna.
Det är först i covern på Polices” ”King of Pain” som det lossnar. Sedan följer en lysande version av brottarhiten ”You Oughta Know” med ett dramatiskt piano och tunga stråkar. ”Uninvited” är smakfullt spröd och svintung om vartannat. Det är nästan så att man måste kolla om hon flugit Fläkkvartetten för stråkarna.
En trio lysande låtar. Och precis när det kommit igång så är skivan slut…