dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Bob Catley: The Tower
The Tower (CD) Bob Catley
1998
Now & Then Productions
6/10

Inte alls hipp

Lyssna

Sök efter skivan

Bob Catley var sångare i mitt idolband Magnum på åttiotalet. Bandet överlevde en bit in på nittiotalet. Magnum företrädde den mjukare engelska hårdrocken, där skivomslagen var omsorgsfullt tecknade av Rodney Matthews och pryddes av tomtar, troll och andra sagoliknande saker. Bandet lades ner när låtskrivaren och motorn Tony Clarkin bestämde sig för att hjälpa fram yngre förmågor istället för att turnera och spela in nya plattor med Magnum.

Jag har sett Magnum flera gånger på åttiotalet. Sista gången jag såg dem, hade jag för länge sen lämnat hårdrocken bakom mig, och gick på konsert mest som en nostalgitripp. Kommer ihåg att jag inte tyckte det var ett värdigt avsked Magnum bjöd på. Band som man växt upp till och dyrkat, ska man inte se på skitscener i svenska småstäder…

Jag vet att Bob Catley och Tony Clarkin bildade ett nytt band, Hard Rain, med ett gäng yngre musiker. Bandet fick hyfsade recensioner. Till slut valde dock Catley att lämna sin vapendragare Clarkin för göra solokarriär istället. ”The tower” från 1998 är således det första albumet med Catley som soloartist.

Men om det verkligen kan kallas en soloplatta med Bob Catley, vet jag inte. I själva verket samarbetar han med en herre vid namn Gary Hughes, som varit motorn i bandet Ten. För mig är denne Gary Hughes okänd, men då lämnade jag som sagt hårdrocken bakom mig för tiotalet år sedan. Hur som helst är alla låtar skrivna av Gary Hughes, likaså texterna. Låt vara att de är skrivna för Bob Catley, men det känns ändå lite bakvänt att det är den sistnämndes namn plattan är släppt i.

Plattan låter som riktigt tradiotionell engelsk AOR-/arenahårdrock. Fast den håller mycket hög kvalitet. Bob Catleys rejäla och stundtals magiska röst i fronten för ett välproducerat bombardemang av snygga gitarrer och keyboardslingor. Hade jag hört den är plattan när mitt hår fortfarande var långt, hade jag nog aldrig klippt mig. Det är faktiskt så att plattan kastat mig tillbaka i Magnum-träsket, och jag spelat in ett C-90 med gamla Magnumlåtar.

När jag gjort det, kom jag dock på att den här plattan faktiskt är bättre. Låtarna håller på ett helt annat sätt och det svänger påtagligt. Det känns som att jag smutskastar mina gamla idoler, men jag menar snarare att kvaliteten hos de nya musiker som omger Bob Catley faktiskt överstiger gamla Magnums. Så bra är det faktiskt.

Nu kan dock inte ”The tower” inkassera något högre betyg eftersom helheten känns lite för svulstig och pompös så här i början av ett nytt årtionde. Men den är förbannat bra i sin genre och bör finnas i varje gammal Magnum-fans skivsamling. Själv skulle jag bara vilja önska att Bob Catley provade att sjunga något annat är hårdrock, eftersom jag gärna skulle höra mer av hans röst.

Fredrik Welander

Publicerad: 2000-01-03 00:00 / Uppdaterad: 2000-01-03 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #328

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig