Ofta är det så att man förknippar vissa skivor eller låtar med en viss tidpunkt eller händelse. Hösten får sitt eget soundtrack av några, sommaren symboliseras kanske av låten man spelade precis innan man gick hemifrån för att slå runt i den ljumma sommarnatten. Oavsett vilket brukar valet av låtar eller skivor till stora delar vara individuellt. Men på sistone har det börjat dyka upp allt fler färdigmixade samlingsskivor som alla gör anspråk på att vara den perfekta skivan för ”just det där” tillfället. Förfest, hångel, ojämna tisdagar i Mars eller tandläkarbesök spelar ingen roll, det finns en skiva för alla tillfällen. Den enda begränsningen tycks ligga i titelmakarnas fantasi.

Hur väl man lyckas med sina föresatser skiftar kraftigt från skiva till skiva men som regel brukar de här skivorna bli väldigt ojämna. Det är svårt att hitta en mix av artister och låtar som passar alla och som dessutom säljer. För låt oss inte glömma att det trots allt oftast är det som är huvudsyftet med samlingsskivorna, att dra in pengar. Men ibland lyckas man kombinera de kommersiella syftena med de musikaliska och då kan det bli riktigt, riktigt bra.

”Winter Chill” är också ett konceptalbum och som namnet antyder är det tänkt att vara ett soundtrack till vintern. Det är en dubbel-CD med tonvikten lagd på artister från den elektroniska brittiska musikscenen. Musiken är en blandning av drum'n'bass, trip-hop, acid jazz och hiphop, många gånger med ambienta inslag. Det är drömsk, mjuk och cool musik att sitta och mysa till över en stor mugg varm choklad medan snön faller i stora, tysta flingor utanför fönstret. Det är inga svårigheter att koppla bort omgivningen ett par timmar med hjälp av de mer eller mindre kända artisterna på skivan.

Bland de personliga favoriterna just nu finns Aims hypnotiska ”Cold Water Music”, den futuristiska, grooviga hiphopen i Hybrids ”Sinequannon”, Peshays loungejazziga ”Pacific” och The Cinematic Orchestras coola ”Channel 1 Suite”. Det är svårt att göra annat än att sakta gunga med när rytmerna och samplingarna börjar strömma ur högtalarna. Men tyvärr så är ”Winter Chill” lite ojämn. Några gånger blir det näst intill Janne Schaffer-varning på musiken. Det är tekniskt skickligt genomfört men samtidigt lika segt som julknäck.

Förvisso är det generöst med en dubbel-CD men om man istället för att satsa på mängden hade gjort ett mer begränsat urval kunde det ha blivit en helt suverän enkel-CD. ”Winter Chill” är fortfarande en helt ok skiva men det grämer mig att den kunde varit så mycket bättre med lite sållning. Nu blir det lite overkill av det hela.

Men överlag är ”Winter Chill” en riktigt lyckad samlingsskiva. Man får både en introduktion till några av de mest spännande akterna på den brittiska dansscenen just nu och en skiva att kura ihop sig till i vintermörkret.