dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Smithereens: God Save The Smithereens
God Save The Smithereens (CD) The Smithereens
1999
Velvel/Koch/Playground
5/10

Melankolisk powerpop

Lyssna

Sök efter skivan

The Smithereens är ett sånt där band vars namn alltid funnits någonstans i bakhuvudet. De nämns ofta som inspirationskälla till andra artister och åtnjuter stor respekt i de flesta kretsar. Till exempel var The Smithereens, enligt honom själv, en av Kurt Cobains stora influenser. Samtidigt är det ett band som jag mig veterligen aldrig hört en enda låt med. Något som kan tyckas konstigt eftersom bandet trots allt bildades för 20 år sedan och släppte sitt debutalbum 1986.

En förklaring till att jag inte hört så mycket med bandet är att ”God Save The Smithereens” är det första bandet släppt på skiva på över fem år. De senaste åren har man bara träffats för livespelningar. Resten av tiden har de fyra medlemmarna Pat DiNizio, Jim Babjak, Mike Mesaros och Dennis Diken ägnat åt diverse soloprojekt och hobbyband. En av de bidragande orsakerna till uppehållet var att bandets senaste skivor floppat rejält och mer eller mindre försvunnit från skivbutikerna utan att göra något större väsen. Paradoxalt nog började det hela 1991 när skivan ”Blow Up” släpptes samma vecka som Nirvanas ”Nevermind”. En platta som utan The Smithereens påverkan antagligen inte låtit som den gjorde.

Så det var inte utan en viss nyfikenhet jag stoppade ”God Save The Smithereens” i skivspelaren och ur högtalarna strömmade något som bäst beskrivs som klassisk, melodisk, amerikansk powerpop. The Smithereens kan sin rockhistoria och rötterna i musiken kan spåras tillbaka till allt från Buddy Holly till Beach Boys. Samtidigt finns det något engelskt över deras musik och i vissa stunder kommer jag på mig själv att tänka på artister som Elvis Costello och The Smiths.

Även om musiken inte är den groovigaste man kan lyssna på idag kan jag inte låta bli att försiktigt stampa i takt med foten vid flera tillfällen. Dessutom har The Smithereens förmågan att få till klockrena krokar i var och varannan låt och då är jag såld direkt. Sångaren Pat DiNizio har en djup,varm röst och det känns som om han sjunger varje textrad rakt ur hjärtat.

Förresten så är just hjärta och kärlek teman som genomsyrar hela skivan. DiNizio har nyligen genomgått en skilsmässa och det märks både i texter och musik. Öppningsspåret ”She's Got A Way” är en snabb, glad låt om hur det är att var nyförälskad men ju längre skivan går desto mer går den i moll. De två sista låtarna är också följdriktigt skivans mörkaste. I ”Try” med sitt blödande trumpetsolo touchar man vid jazzig bluesrock medan avslutande ”The Last Good Time” med sina malande gitarrer är skivans rockigaste spår. Mest melankoliskt blir det i plattans bästa spår, covern på Billie Holidays ”Gloomy Sunday” där DiNizio mår riktigt, riktigt dåligt.

Men trots, eller rättare sagt just tack vare att The Smithereens är så skickliga på att få fram de här känslorna blev mitt första möte med bandet riktigt trevligt. Det är svårt att göra korta, effektiva powerpoplåtar som samtidigt ska hinna förmedla något som känns angeläget. The Smithereens behärskar den konsten till fullo.

David Drazdil

Publicerad: 1999-12-12 00:00 / Uppdaterad: 1999-12-12 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #307

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig