Jag hade inte hört talas om brittiska Sneaker Pimps förrän dagensskiva-redaktör David satte plattan ”Splinter” i min hand. Nu kan jag inte sluta spela den. Denna recension är en av de svåraste jag skrivit, eftersom jag känner att jag tappat allt objektivt omdöme vad gäller detta album. Om du har svårt för överdrivet patos, kan du sluta läsa nu. Men å andra sidan kan du läsa recensionen som en hyllning till musik, och kärleken till den. Så bra är nämligen dagens skiva, Sneaker Pimps ”Splinter”.

Sneaker Pimps är en kvartett engelsmän; Chris Corner, Liam Howe, Joe Wilson och David Westlake. Femte medlem kan vännen Ian Pickering nästan kallas, eftersom han är med och gör musiken. Sneaker Pimps har givit ut ett album tidigare, ”Becoming X”, ett trip-hop album med en kvinnlig sångerska, Kelli Dayton.

”Splinter” låter annorlunda. Mixa det bästa från album som ”Adore” med Smashing Pumpkins, ”OK Computer” med Radiohead och ”Isola” med Kent. Dra ner tempot, lägg på beats, loopar och samplingar och ett gäng mörka och eftertänksamma texter, så har du föraning om hur Sneaker Pimps låter.

”give me a low-five
I can't help myself
I'm a low five downsized no-one else
do you love yourself?”
”Low Five”

Där Spearmint, tidigare i höst gjorde mig glad, där har nu Sneaker Pimps tagit över och gjort mig…konstig. För mig betyder den här skivan lika mycket som Mona Sahlins p-böter betyder för sensationslystna journalister, eller kanske mer som spriten för en alkoholist. Musiken har en själ som helt funnit min egen. Den har under senare tid fungerat som soundtrack till mitt liv – i bilen, på bussen, tåget och tunnelbanan, på jobbet…Jag mår som musiken. Det är mörkt, det spretar åt olika håll och låter sig inte tämjas. Det kan vara vackert, men också oerhört deprimerande, ibland med en känsla av totalt förlorad kontakt med verkligheten. Sneaker Pimps har tagit sig in i mitt sinne, och givit mig den största känsla jag någonsin fått av musik. På gott och ont.

Skivans inledning är mycket stark. ”Half Life”,
”Low Five”, ”Lightning Field” och ”Curl” inleder i en följd som inte ger mycket tid för andhämtning. Därefter följer låten jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. ”Destroying Angel”, där allt från den feta bas-synthen, det skärande plektrumgnidandet på gitarrsträngarna, till de snyggt arrangerade stråkarna och Chris Corners känsliga sång bildar en enhet, som är så stark att den VERKLIGEN känns i huvudet under den tid den pågår.

”the words beneath my skin
the ink that you put in
destroying all the things you left around
earthbound coming down”
”Destroying Angel”

När det gäller en sådan här skiva går det inte att be om rättvisa, och att det ska sälja bra. Ärligt talat, behåller jag gärna Sneaker Pimps för mig själv. Men om du letar efter musik som är annorlunda och verkligen griper tag, då ska du kolla upp Sneaker Pimps. Den känsla som Thom Yorke förmedlar i ”Climbing up the Walls”, från Radioheads ”OK Computer”, den känslan lyckas Sneaker Pimps förmedla under 55 minuter. Så ni som väntar på att Thom och hans kompisar ska släppa nytt material kan med fördel dämpa er abstinens med denna skiva, och upptäcka nåt nytt.

Sneaker Pimps tog mig helt oväntat. Jag har aldrig hört något liknande. Egentligen borde jag inte alls sätta betyg på den här skivan. Den är för bra för det. Att det är höstens, årets – ja hela nittiotalets starkaste skiva, är solklart. Det här, kära musikproducenter på Mix Megapol, är musik som är mer musik. Inget annat. Det här är tamejfan världens bästa skiva. I alla fall i mitt huvud.