Tonår. Det är det första jag associerar till när det gäller The Shangri-Las. Men inte i självbiografisk mening – mitt åttiotal upptogs av mer tidstypiska fenomen som Depeche Mode, Cure och Prince – utan tonår som en speciell känsla. Visst kan fenomen som tonårskärlek och tonårsångest vara extremt jobbiga, speciellt upplevda utifrån, men det finns en särskild passion i den tiden, en ren naiv lust. När problem är oförståeliga och oöverstigliga, när förälskelsen bränner bort allt runt omkring en. När inget annat än här och nu betyder något.

Och det är här Shangri-Las styrka ligger. Där andra fantastiska, och mer välkända, tjejer från sextiotalet som Supremes, Dusty Springfield och Aretha Franklin har överlägsna låtar och magnifikt svala röster, förvaltar Shangri-Las känslan för innerstadens skolgårdsdramatik i perfekta treminuters minimelodramer. Som om ”Ung rebell” gjorts från ett flickperspektiv och förpackats i låtform. Texttemat förstärks dessutom allt som oftast av uppfinningsrika arrangemang, där det tungt svängiga trummor-bas-piano-kompet bär upp ödesmättade oooh-aaah körer, inklippta ljudillustrationer och pratpartier hämtade från tjejgängets pojkvänsskvaller.

”- Is she really going out with him?

- Oh there she is, let's ask her.

- Betty, is that Jimmy's ring you're wearing?

- Mhm.

- Gee it must be great riding with him.

- Is he picking you up after school today?

- Uhuh.

- By the way, where did you meet him?

- I met him at the candy store…”

(”Leader of the Pack”, 1964)
USA-ettan ”Leader of the Pack” är utan tvekan Shangri-Las mest kända låt, och deras teatrala höjdpunkt. Producenten George Morton hade släpat in en motorcykel i studion och stod och brände gummi mellan varje vers. När texten når sitt klimax och gängledaren dör i en olycka ackompanjeras det av en enorm krasch. Det är så långt över toppen att man baxnar, och samtidigt fullkomligt briljant. Det finns inte många grupper idag, och framförallt inte inom popsfären, som vågar ta det så långt. Ska man hitta arvtagare får man snarare leta inom hiphopen eller den tuffare r'n'b:n.

”Listen, does this sound familiar?

You wake up every morning, go to school every day.

Spend your nights on the corner, just passing time away

Your life is so lonely, like a child without a toy

Then a miracle… a boy”

(”I Can Never Go Home Anymore”, 1965)

Men det finns mycket mer att upptäcka på de många fullmatade Greatest Hits-samlingar som finns ute. Första singeln ”Remember (Walkin' in the Sand)” med sitt bombastiska pianokomp och inklistrade måsskrän, coolt boppande ”Sophisticated Boom Boom”, ”Train from Kansas City” som glider fram på ett tåginspirerat rhythm&blues-beat, melankoliska moralkakan ”I Can Never Go Home Anymore”, majestätiska ballader som ”Never Again” och ”Dressed in Black”… Och så min personliga favorit, smärtsamt vackra pratlåten ”Past Present and Future”. En sån låt som alltid drar in en i sin speciella stämningsvärld, som tar andan ur en varje gång man hör den. Här har flickorna för en gångs skull lämnat skolgården bakom sig, och berättarrösten låter istället tyngd av minnen och känslomässiga ärr .

”Past… past… well now let me tell you about past
Past is filled with silent joys and broken toys, laughing girls and cheating boys.
Was I ever in love? I called it love… I mean it felt like love
There were moments when… well there were moments when…”
(”Past Present and Future”, 1966)

Det är talande att det blev deras sista listframgång. De två systerparen Mary och Betty Weiss och Marge och Mary Ann Ganser från New York verkar inte alltid ha varit så lätta att tas med. Ofta uppträdde de tydligen som trio, när antingen Betty eller Marge hade surnat till och inte ville vara med. Marge Ganser dog också senare av en överdos.

Men under de få år som Shangri-Las stod på toppen hann de lämna efter sig en låtskatt som definitivt förtjänar återupprättelse. Det här är alldeles, alldeles för bra för att bara bli ihågkommet som förlaga till en sjabbig Twisted Sister-cover.