”Spirit” är Eric Gadds sjunde studioalbum sedan starten. Det är tolv år sedan Eric släppte sitt debutalbum ”Hello” och det har hänt en hel del sedan dess. De två första albumen står kanske lite vid sidan av i Erics musikkatalog. Men, sedan 1991 års ”Do You Believe in Gadd” har herr Gadd, med rätta, allt som oftast beskrivits som Sveriges soulkung. Och det är han ju. Det råder det väl ingen tvivel om. Sedan dess har han också tillsammans med ständige medproducenten Klas Wikberg fortsatt att utforska den funkiga venen av soulen.

För mig är ”Spirit ” det bästa Eric Gadd släppt sedan det ypperliga albumet ”On Display”. ”Spirit” är inte alls lika välpolerat och tillrättalagt som de två föregående albumen ”The Right Way” och ”Floating”.

En stor del i detta har den kvarlämnade akustiska gitarren. Eric Gadd skriver enligt egen utsago alla sina låtar på gitarr. Den här gången hörs det i slutproduktionen. På de flesta låtar ges den ett stort utrymme i ljudbilden. Inte så oväntat kanske för er som följt den R&B-scenen de senaste åren. Artister som K-Ci & JoJo, Maxwell och D'Angelo utgår alla från en ljudbild fylld med levande instrument.

Något som också bidrar till ökad lyssnarglädje är att Eric hittat tillbaka till funken igen. På allvar. Första singelsläppet ”Riding High” är en skön basfunkig historia och öppningsspåret ”The Rain” är en klockren up tempo funkare.

En del experimenterande och töjande av gränserna blir det också den här gången. Och, det är nog bra det. Eric kan behöva några spår att utveckla sitt musicerande i. Alla experiment faller inte helt väl ut. ”Holy Water” till exempel. Ursprungligen skrevs den efter en förfrågan från katolska kyrkan om ett bidrag till deras nya psalmbok. Resultatet blev något som Phil Collins skulle ha kunnat skriva till [infoga valfri Disneyfilm här].

Tårdryparen ”You're Hurting Me”, som skulle kunnat platsa på senaste R Kelly albumet, är också något nytt från Eric. Vasst, argt och bittert. En helt ny sida av Eric Gadd som vi inte fått se förut. Oväntat, men också riktigt riktigt bra. Framtida singelsläpp kanske?

Som sagt. Allt håller inte och mycket är som förut. Men, ”Spirit” är Eric Gadds starkaste album sedan ”On Display” kom 1993. Dessutom är det ett album som pekar framåt, som visar att han inte fastnat, att han vill och vågar prova nya grepp. Årets julklapp till svenska folket.