Jag är ingen hiphop-person. Lyssnar sällan på texter och där spricker det ju direkt. Jag gillar också livliga, invecklade kombinationer av toner och variation i musik. Alltför flitigt loopade samplingar och entoniga röster som rabblar ord får mig oftast att tappa intresset. Men en del funkar faktiskt. Blackalicious sjunger och rappar omvartannat, ibland i samma mening. Dom här killarna (jag ska inte ens låtsas som jag kan återge vilka som är med i gruppen, för då gör jag garanterat bara bort mig. Säger jag ett namn och tror att det är en person, visar det sig säkert vara ett skivbolag eller ett ”projekt”) har goa mörka röster. Rappar tungt men ändå mjukt. Och sjunger som sagt. Mycket attraktivt.

Vissa låtar är fantastiskt bra. Riktiga dängor. Till exempel ”The Fabulous Ones” som har gladscratch och samplade saxofoner som glädjespridare. ”Do this my way” är en låt som får till och med mig att erkänna talade ord som riktig musik. Långsam och funky med tvärflöjt och härligt synthetisk basgång. ”Deception” har en gullig körslinga (- laaa di da da di di da) som tillsammans med monotona ackord på ett piano utgör bakgrunden. Detta fastnar glatt i huvudet en hel dag. Härligt. Det går inte att hålla sig. Laaa di da da di di da, alltså.

Jag tänker påJurassic 5 ibland när jag lyssnar på den här skivan. Det är lite mer molltoner förvisso, men busigheten i vissa låtar påminner om deras. Det är gulligt och tokigt på samma sätt som J5. ”Cliff Hanger” som DJ Shadow producerat, sticker ut och låter mer hätsk och brutal. Snabb och stötig rap som Ice Cubes eller nån annan hårding (jag antar att jag kunde bli steglad av expertisen för den liknelsen, men det här är min värld). Den är dock väldigt bra, även om det hårda som sagt inte är representativt för skivan. För att inte tala om ”You Didn't Know That Though” med en lika hårt fastnande afrikanskklingande kör: ”Woyoyoyoyoyo, woyoyoyoyoyo…” till studsig pratsång. ”As the world turns” liknar både nåt av Fun Lovin' Criminals och Warren G.

NIA heter skivan och det går inte att missa. Rätt som det är kommer en satanisk kvinnokör och mässar: Niiiiiiiaaa, niiiiiiaa. Det kryper i kroppen på mig. Fast jag har inte forskat i betydelsen av namnet, så jag ska inte döma ut dem helt för detta. Hoppas bara de har en gott skäl att bryta groovet med dylika kusligheter.

Musiken är för det mesta cool, souljazzig och lite melankolisk. Det är mysigt. Men eftersom skivan är så sabla lång (70 minuter) framkallar det tillbakalutade soundet till slut frustration istället för lugn. Mysigheten blir trist och förutsägbar. Jag brukar inte reta mig så farligt på skivors längd, men i det här fallet känns det som jag har hela cd-växlaren full med NIor. Jobbigt. Om jag hade fått plocka bort de segaste låtarna; ”Shallow Days”, ”Ego Trip by Nikki Giovanni” (obegripligt tråkig), ”If I May”, ”Beyonder” och ”Sleep” (bedövande trött) till exempel, skulle den fått bättre betyg.