Pretentiösa USA-rockarna Live ska med detta album försöka återta cirka 7 miljoner skivköpare. Av de tio miljoner som köpte 1994 års genombrottsplatta ”Thwrowing Copper” var det bara 3 miljoner som tog till sig 1997 års ”Secret Samadhi”. Det är alltså mycket som står på spel för Ed Kowalczyk och hans kompisar.

Live har aldrig accepterats av svensk kritikerkår och publik. När bandet låg överst på Billboardlistan, gjorde man gratis-spelningar på nu nedlagda Gino i Stockholm. Bandets plattor har inte rönt några större försäljningsmässiga framgångar här.

Det är lätt att skrämmas av Lives pretentiösa framtoning. Överproducerad post-grunge med ett socialt engagemang som påminner om 1980-talets värsta arena-akter. Men, den som tar sig förbi dessa hinder och istället ger musiken en chans, kan finna något stort i Live.

”The Distance to Here” är Lives jämnaste platta hittills. Den ligger ljudmässigt nånstans mellan ”Thwrowing Copper” och ”Secret Samadhi” och är precis som Lives tidigare plattor producerad av Jerry Harrison och bandet tillsammans. Låtarna håller en mycket hög nivå, från inledande ”The Dolphin's Cry” till avslutande ”Dance with you”. Nyansrik och själfull rock av bästa märke. Tungt och känsligt med Ed Kowalczyks personliga röst i första led.

Vad som hindrar bandet från att uppnå högsta betyg är att det nästan blir för mycket av det goda. Bandet är fortfarande mästare på nyanser, men när den ena topplåten följer den andra blir det svårt att orka med hela albumet. Dessutom är omslaget och texthäftet så oerhört vedervärdigt designat så att det drar ner betyget.

Live lever fortfarande och jag hoppas att skivköparna i USA återupptäcker bandet, annars är risken stor att detta är den sista plattan med bandet. All in the name of the almighty dollar, liksom. Den som tvekar på att köpa Live här hemma, kan säkert finna den här plattan i rea-backarna om ett halvår, tyvärr. Synd eftersom plattan är värd ett bättre öde, den är nämligen en av de starkaste i år.