Om Clint Eastwood lyssnade på punk (vilket jag tror att han inte gör) borde detta vara alternativet. Ponchon och colten (givetvis en Peacemaker) är allt som saknas när jag med glädje känner ljudet från den instrumentala punkcountrylåten ”Hang´em ten high” med The Mopes.

Jag gillar enkel svängig punk (eller pop/rock) och The Mopes är inget undantag. Dock är det något som skiljer bandmedlemmarna Vapid, Jughead, B-face och Lumley från Operation Ivy, Screeching Weasel, The Ramones, Green Day, Weezer och Queers. Musiken skulle kunna passa in i vilken cool westernrulle som helst.

Allt låter inte country, nästan ingenting alls faktiskt. Men det finns drag av den där känslan som männen på prärien måste ha haft under sina dagsverken vid järnvägen. Detta är frontierpunk av bästa klass. The Mopes första album kom 1998 (”Low Down Two-Bit Sidewinder”), och deras fascination för punken och den vita kolonisationen av den amerikanska kontinenten under slutet av 1800-talet befästs på den nya fullängdaren.

Det mesta på skivan går i gammal klassisk punktakt, utom möjligtvis de intrumentala westernlåtarna. Överraskande är dock att The Mopes också klarar lugnare partier som låten ”Not a Word”. En lugn elgitarrsbaserad ballad, som kanske inte riktigt passar in på detta album. Det är inte någon Bonanza-låt, utan mer likt det som brukar framföras i Dawson´s Creek.

Jerry Seinfeld brukar säga; ”There´s nothing like a good possee.” Visst, det stämmer till punkt och pricka. Samla ihop polarna till ett uppbåd, ut i naturen, friluftsliv, manlig kamratskap, en CD-spelare med the Mopes. Helgen är räddad.