Jag har alltid tyckt om L7 mer på ett teoretiskt plan än
något annat. Jag tycker de är coola men jag har aldrig
riktigt fastnat för musiken. Den är ganska bra, fast inte
så mycket mer. Det som är coolt med L7 är att så
mycket har hänt på grund av dem. För mig känns de
som originalversionen av diverse arga band med kvinnliga frontfigurer.
De var med och beredde väg och det är stort.

De fick någon form av höjdpunkt med ”Bricks are heavy” 1992
och jag lyssnade när de släppte uppföljaren ”Hungry for
stinks” ett par år senare men sen slog jag dövörat till.
Det passade mig inte riktigt. Men de har aldrig försvunnit. Nu
när de släppte sitt sjätte album på nystartat eget
skivbolag, Wax Tadpole records (döpt efter första låten
på L7s första skiva), tänkte jag att jag skulle ge dem
en chans till.

”Slap-Happy” låter ganska mycket som L7 alltid gjort. Eller, jag
vet inte om det är sant egentligen. Det stämmer överens
med min uppfattning av L7. När det är som bäst är
det småslamrigt på låg hastighet och när det
är som tristast så är det tuff-rock med distade
gitarrer. Dee Plakas spelar så hårt hon kan på
trummorna oavsett hur låten låter i övrigt och
Donita Sparks röst låter fortfarande som hon varit med
om allting i hela världen. Alla tre (de är bara tre nu,
Gail Greenwood har lämnat bandet) vet precis vad de
håller på med. De är veteraner nu. De gör sin
grej. Det är inte dåligt. Inte någon låt på
skivan är dålig faktiskt. Men många är lite
trista.