Det finns så mycket jag vill säga om den här skivan att jag inte riktigt vet var jag ska börja, eller hur jag ska göra det. Så jag börjar med att säga att jag tycker att det här är en riktigt bra skiva. Nu återstår bara att förklara varför. Inte alltid det enklaste.

Jag upptäckte Monster i samband med fullängdsdebuten, ”Rocker's Delight”. Då hade de redan släppt några singlar och EP:s. Fast jag brydde mig aldrig om att leta upp dem. Jag spelade ”Rocker's Delight” om och om och om igen istället. Småsurt gick jag runt och förbannade att ”God Knows My Name” aldrig släpptes som singel och att Monster aldrig toppade världens listor.

Sen fick Monster sparken av sitt skivbolag. Jag fattade inte hur det gick till. Varför?

Sen gjorde Startracks mig den stora tjänsten att samla ihop alla gamla Monster singlar och EP:s på utomordentliga samlingen ”A Brief History of…”. Det gjorde mig glad igen. Och hoppfull.

Till slut stod det klart att Burning Heart plockat upp bandet. Inget kunde väl kännas mer rätt? Burning Heart är det perfekta bolaget för Monster. Åtminstone i min bok.

Fast, nog om allt det. Åter till nya skivan.

Det låter inte riktigt som förr. Det vill jag göra klart med en gång. Framförallt är det de punkiga elgitarrerna som fått träda tillbaka till förmån för blås och akustiska gitarrer. Och, ärligt talat, det låter bättre än någonsin. Monster ger mer utrymme för nyanser än någonsin tidigare.

Anders sjunger fortfarande med Sveriges mest söndergråtna stämma och ger utryck för en desperation och uppgivenhet likt ingen annan. Jag har för längesedan tröttnat på jämförelser med legendariska brittiska punksångare. De känns inte relevanta längre.

Textmässigt rör det sig kanske ännu mer än tidigare om brustna hjärtan och kraschade förhållanden, efterspel och förspel, frustration och glädje, kärlek och förlust.

Albumet är något så ovanligt som en tvåsidig CD. Ja, inte rent fysiskt – men väl i upplägg. Både musikaliskt och grafiskt. En känsla som förstärks av den där lätt knepiga titeln.

Den första sidan, om man nu väljer att se det så, ”Gone Gone Gone” är den mörka, dystra och deppiga sidan. De flesta låtarna är storslaget ledsamma kärlekshistorier framförda till ett melankoliskt blåsdoimnerat punkigt soulkomp. Det är på den här sidan den makalösa covern av Lauryn Hills ”Ex-Factor” finns. En cover som är så egen att en vän frågade när den skulle komma, samtidigt som den strömmade ur högtalarna på full volym. En cover som är så egen att jag sjöng med i precis hela texten när jag hörde den live första gången utan att fatta vad det var jag sjöng med i. Det är vad jag kallar en lyckad cover.

Andra sidan, ”A Bash Dem”, är mer i stil med den skainfluerade soulpunk Monster ägnat sig åt på de tidigare alstren. Låtarna går lite snabbare och jag vill hellre hoppa upp och ner än sitta still och snyfta. Det är här vi finner knaslyckliga låtar som ”Ain't Getting Nowhere” – jag vet förresten inte om den är så lycklig egentligen, men den gör mig glad. Här finns också den verkliga Monster-stänkaren ”Rocker's Delight” som får mig att studsa runt av glädje.

Jag kanske borde nämna några av alla de fantastiska gästerna också, för Monster har plockat med sig några polare in i studion. Kristofer Åström, Jari Haapalainen och Pelle Gunnerfeldt är väl de mer välbekanta namnen. Pelle har dessutom producerat och spelat in albumet. Ännu en fullträff från herr Gunnerfeldt alltså.

Det är inte längre självklart att säga att Monster låter som den perfekta blandningen av The Clash och Supremes. Nu har man hittat något helt eget. Monster är här.