Mary J Blige har följt mig som en trogen vän de senaste fem åren. I vått och torrt har hon funnits där och gett tröst. Delat med sig av sitt innersta. Visat att det finns andra som också mår dåligt.

I intervjuer inför släppet av femte albumet, ”Mary”, har hon sagt att hon för första gången vågat visa allt. Att hon för första gången öppnat sig helt. Det har kännts lite konstigt att läsa det. Jag har alltid upplevt det som att hon lagt upp sitt hjärta på bordet och låtit mig kika på det. Hur mycket närmre har hon tänkt låta mig komma?

Kanske är det för att jag väntat mig mer som jag inte riktigt uppskattar det här albumet. Jag tycker nämligen inte att det är alls lika bra som de två föregående studioalbumen, ”My Life” och ”Share My World”. Inte helt oväntat kanske, eftersom det är två av mina absoluta ledsna favoriter.

Första halvan av Mary känns feg och radioanpassad. Öppningsspåret, producerat av Lauryn Hill, ”All That I Can Say” är märkligt nog en lycklig kärlekslåt. Det kan jag inte påminna mig att jag hört från Mary tidigare. Förvirrande.

Sen följer en radda låtar som har försetts med något märkligt reklamradiofilter. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det låter snällare än vanligt. Mer tillrättalagt. Som ett försök att vinna över några av Mariah Careys och Whitney Houstons fans. Fast, det går ju inte. För Mary kan ju aldrig sjunga utan smärta i rösten och jag tror inte att Whitneys och Mariahs fans vill höra smärta, på riktigt.

Det är också här i början de där hemska gästerna Elton John och George Michael finns. Visst ”As” är en glad partajstänkare, men jag vill inte höra Mary vid sidan av George Michael. Jag vill inte. Mary gör sig inte särskilt bra som diskotjej.

Efter ett tag vänder det lyckligtvis till det bättre. I ”Don't Waste Your Time” sjunger Mary duett med Aretha Franklin så det knottrar sig i skinnet. Sen följer en lika hjärtknipande duett med förre pojkvännen K-Ci Hailey. Då viker mitt motstånd och jag tycker att Mary är precis så fantastisk som hon brukar vara.

Sen håller Mary nästan hela vägen ut. Det är bara sista spåret, houseflörten ”Let No Man Put Asunder”, som känns meningslös.

Ett svårt album att sätta betyg på. Delar av det är inte alls så bra som det borde vara. Delar av det är precis så makalöst som man är van och förväntar sig. Men, jag kan inte låta bli att tycka att albumet känns lite fegt. Inte alls så hjärtskärande öppet som jag förväntat mig.