Tyvärr slutar den här skivan där den borde ha börjat, men ger ändå hopp för framtiden. Låter det invecklat? Förhoppningsvis lyckas jag reda ut begreppen i
recensionen nedan:

Reminder är ett debuterande band som spelar spröd, melankolisk pop. Bandet bildades 1995 och sättningen bestod ursprungligen av Nicklas Sandström (sång och gitarr), Anders Alstrin (gitarr) och Tobias Ljungkvist (bas). Så småningom kom trummisen Mattias Olsson (Pineforest Crunch och Änglagård) med och bandet breddade sitt akustiska sound.

Den självbetitlade debuten rymmer fem låtar som samtliga är mer eller mindre bra men samtidigt ger ett något splittrat intryck. Den inledande ”Can't Do Anything About It”, är avskalad, tillbakalutad pop med ett stänk av folkmusik. Framförallt verserna är riktigt snygga. Låt nummer två, ”Talk it Out”, inleds med en gitarr som för tankarna till det ”ljuva 80-talet” och band som Simple Minds, och med ens löper de kalla kårar utmed ryggraden men lyckligtvis styr det upp sig och även den visar sig vara en låt med snyggt arrangemang och effektiv stämsång. Ett minus dock för den plottriga gitarren som sagt var. Fjärde låten, ”The Trouble With Tommy”, har en vers som för tankarna till sångerskor som Tracy Chapman, med ett komp och en melodi som tyvärr blåses upp till arenarock när refrängen kommer. I dessa låtar känns det nästan som om bandet har haft för god tid på sig i studion och att låtarna skulle ha tjänat på att inte vara så välproducerade. Nu tangerar de nästan hela tiden till att vara svulstiga, vilket är synd eftersom det är bra låtar i grund och botten.

Så långt skulle det vara lätt att begå det fatala misstaget att avfärda Reminder som ett dussinband. Nu är det lyckligtvis inte så. Detta tack vare de två lugna, avskalade, akustiska låtarna ”Silhouette on the Wall” och, den avslutande, ”Broken Tone”, som höjer helhetsintrycket rejält. Där rör de sig i samma musikaliska fåra som Red House Painters och Kristofer Åström. I de låtarna lyckas Reminder med att med hjälp av små medel bygga upp en helhet som är väldigt rik på nyanser. Mest av allt imponerar sångaren Nicklas Sandström som besitter en otroligt stark och känslig röst som påminner om en blandning av Ronan Keating (Boyzone), Michael Stipe (R.E.M.) och Ed Kowalczyk (Live).

Enligt skivbolaget kommer nästa platta att vara lugnare vilket gör att jag trots den blandande konfekten på debuten, ser fram emot nästa skiva med höga förväntningar, för om de fortsätter att skriva låtar som ”Silhouette on the Wall” och ”Broken Tone” blir den hur bra som helst.