Det finns vissa recensioner som är jobbigare att skriva än andra och den här visade sig vara en av dem. Det är inte lätt att sitta vid datorn på sitt lilla rum i sommarvärmen med Dreamweavers ”Lord of Illusions” på full volym och försöka skriva en recension. Men det är inte bara värmen som gör det jobbigt. Det är faktiskt till största delen Dreamweavers fel. För när Dreamweavers musik börjar strömma ur högtalarna kan jag nämligen inte sitta still. Hela kroppen gungar med i de pulserande beaten och basgångarna vilket i kombination med värmen leder till att en svalkande dusch ganska omgående blir nödvändig. Men det innebär inte något negativt. Tvärtom är det precis som det ska vara. Det är meningen att man ska ryckas med och röra sig till musiken. Det är Goa-trance.

Första gången jag kom i kontakt med musikstilen var på en förfest hemma hos en god vän. Han hade precis köpt en samlingsskiva med Goa-trance och när han satte på den blev jag först lite konfunderad men efter bara en halv låt hade musiken fått alla på festen, mig inklusive, att dansa. Kvällen fortsatte sedan på en klubb där det i stort sett bara spelades Goa-trance och där upptäckte jag att det är inte för inte som musiken heter just trance. Efter ett par minuter på ett mörkt dansgolv fyllt av rök med stroboskopen blixtrande runt omkring sig i takt med musiken är trans ett tillstånd som inte är allt för långt borta. Det faktum att låtarna sällan är kortare än 7-8 minuter samt att musiken till stor del bygger på pumpande mörka basgångar och repetitiva beats på vilka det läggs hetsiga syntslingor bidrar också till detta. En annat inslag som utmärker Goa-trance är de tydliga österländska inslagen i de ettriga syntslingorna.

Det var ett tag sedan jag senast lyssnade på en Goa-tranceskiva sist. Men nu var det dags igen och det blev en mycket trevlig upplevelse. Dreamweaver eller Jim Granlund som han egentligen heter gör nämligen Goa-trance av bästa sort. Musiken är som en adrenalininjektion och får mig att vilja springa hemifrån och leta upp närmaste dansgolv. Den är snabb och hetsig men blir aldrig aggressiv som många andra akter i samma genre har en tendens att bli. Ofta byggs låtarna upp på en rätt mjuk syntslinga som efterhand förändras och blir tuffare och skitigare. Bland de influenser man kan ana finns Astral Projection men Dreamweavers musik är inte lika maskinell och kall som deras utan har en större själ. Den är mjukare och hela albumet genomsyras av dova, suggestiva basgångar.

”Lord of Illusions” är helt enkelt ett mycket bra album i sin genre. Och trots att det just nu egentligen är för varmt kan jag inte annat än rekommendera den för de som är sugna på en ny svensk dansplatta.

Man kan ju alltid ta en dusch.