Kanske har jag sett ”Radio Days” för många gånger, men jag har svårt att låta bli att tänka på Xavier Cugats sång ”Babalu” varje gång jag läser Babalou Smiths namn. Det är nog ganska positivt i och för sig. Varje gång jag skänker dem en tanke så inleder jag den med att le…

Babalou Smith har både en och två gånger jämförts med en viss talangfull amerikan. Jag gillar inte riktigt såna jämförelser. Om det påverkar mig på något sätt är det oftast i negativ riktning. Jag gillar Beck otroligt mycket, så det känns lite orättvist att sätta den referensramen på en skiva med en ny artist. Det är tillräckligt svårt för en Beck-skiva att leva upp till mina förväntningar. Men visst, Babalou Smith kan nog sin Beck-diskografi både framifrån och bakifrån, det hörs väl på ”Rock the Discotheque”.

Det jag först tänker på när jag lyssnar på skivan är att det låter riktigt bra. I ungefär 20 sekunder på varje låt. Det vill säga tills sången kommer in. Jag får en obehaglig känsla någonstans i ryggraden när Håkan Hagerum (eller vad han nu heter) sjunger.

Men ok, skivan är inte dålig. Absolut inte. Det är lekfullt och småtrevligt. Disco-flörten ”Disco Maybe” är riktigt bra och ”Drugs Will Kill Your Day Job” likaså. Fast genomgående för skivan är att det låter för mycket som nånting annat. Becks alla plattor är representerade på olika spår på skivan. I andra spår låter produktionen som överblivet material från Unkle. Jag har egentligen inte någonting alls emot att ett band låter som något annat, men jag reagerar när det blir för mycket.

Så leendet stelnar till slut… Men med en förhoppning om framtiden. Om de kan få ur fingrarna ur syltburken och låta mer som sig själva (vilket de alldeles säkert har kapacitet till), så kommer jag gilla det jättemycket. Även om jag väl kommer få leva med att sången är dålig.