Det sägs att det finns två sidor av varje berättelse. På något vis känns det som om den beskrivningen passar ganska bra på den här skivan. Å ena sidan får vi möta R Kelly den svikna och övergivna mannen. Å andra sidan får vi möta den pengahungrande charmören och vimlaren.

Den sida som de senaste åren fått mest uppmärksamhet är den svikna. Den sida som framkallar storslagna ballader med pompösa arrangemang. Den sida som hörts i de filmlåtar R Kelly släppt ifrån sig under perioden mellan det här albumet och det föregående. Bland de nya pompösa låtarna är det framförallt den storslagna ”If I Could Turn Back the Hands of Time” som sticker ut.

Den mer gladlynta, avslappnade och tydligt hiphop-influerade sidan av R Kelly har fått ett större utrymme den här gången. R Kelly greppar mikrofonen och rimmar på egen hand vid ett flertal tillfällen och bevisar att han är en inte helt oäven rappare och inte bara en gudabenådad sångare.

”R” är ett dubbelalbum och det brukar göra mig skeptisk. Jag brukar hävda att det inte finns någon riktigt bra skiva som är över 40 minuter lång. ”R” är ca 135 minuter lång, två timmar och en kvart. Men, det måste finnas undantag som bekräftar regeln. R Kelly, kungen av pompös hiphopsoul, är det undantaget.

För att citera R Kelly själv i duellen med Foxy Brown: ”I bless the day that R&B music met hiphop”. Ett stort album. På mer än ett sätt.