Jag ska villigt erkänna att jag följt Conny Blooms karriär på ett näst intill fanatiskt vis, framförallt då perioden i Electric Boys. Så, visst var det med viss spänning jag stoppade hans första soloalster i CD-spelaren.

Hur lät det då? Tja, delvis som förr och delvis nytt och betydligt fräschare.

Conny har, hör och häpna, experimenterat en hel del med samplingar och loopar. Det är dessutom i dessa mer experimentella låtar som jag idag tycker att Conny gör sig allra bäst. Låtar som ”Dragster” och ”Star” svänger riktigt bra. Allra bäst är det korta, mörka, lågtempostycket ”Bury Me Standing”.

Ibland hörs det tydligt att Conny försöker hitta ett nytt spår och att han nog lyssnat en hel del på Peace, Love and Pitbulls de senaste åren. Men, allt som oftast faller han in i någon sorts trygg gammal hårdrocksfåra. Den åttiotalsstinkande balladen ”I'll Be Fine” och na-na-na-körerna i ”Perfect Crime” hade jag klarat mig utan.

Det känns lite trist att Conny inte vågade ta steget fullt ut. Kanske borde han ha arbetat med en annan producent, förslagsvis Sanken. Det är svårt att vara ärlig när det gäller gamla hjältar, men som helhet är inte det här särskilt bra.