”This Is My Truth Tell Me Yours” har gjort Manic Street Preachers stora. Gruppen ligger högt på Europas listor och deras videos spelas överallt. Egentligen är det konstigt. Manic Street Preacher är nämligen inte det minsta trendiga. Snarare pretentiösa och tråkiga. James Dean Bradfield, Nicky Wire och Sean Moore är inte män vars glättiga porträtt sitter på väggarna i flickrummen.

Ändå har Manic Street Preachers uppnått ikon-status i England, och är på god väg att göra det även i Sverige. Bandet har spelat i Sverige två gånger sedan förra hösten och kommer tillbaka för att spela på årets Hultsfredsfestival. Singlarna ”If You Tolerate This…”, ”The Everlasting” och ”You Stole the Sun from My Heart” har alla legat högt på svenska listor.

”This Is My Truth Tell Me Yours” är en ojämn platta, och det är konstigt att den säljer så mycket. Många låtar håller inte och påminner om saggig, överproducerad musik i gränslandet mellan symfonirock och hårdrock. Nicky Wires medvetna texter gränsar ibland till det patetiska, men klarar sig alltid. Men vad är det då som gör att ”This Is My Truth” funkar?

Saken är den att Manic Street Preachers på denna platta skapat ett antal odödliga poppärlor. Första singeln, 1998 års bästa låt, ”If You Tolerate This Then Your Children Will Be Next”, kommer leva länge, länge. Det kommer också uppföljaren ”The Everlasting” göra. Men det riktiga underverket är inte släppt på singel. ”Ready for Drowning”, en oerhört stark låt med en orgelslinga som fastnar som ett häftplåster. Bara den låten gör att ”This Is My Truth” är värd varenda krona. I finstämda ”Born a Girl” kompas James Dean Bradfield bara av sin egen gitarr och ett dragspel. Låtar som dessa gör att Manic Street Preachers är värda genombrottet.

Om detta varit en EP hade det varit en milstolpe i pophistorien. Nu är det dock inte så. Pretentiösa Manic Street Preachers balanserar på slak lina men klarar sig. Jag är såld på fyra av låtarna men kan ändå inte låta bli att undra hur Manic Street Preachers överlever balansgången.