Cornelius är oerhört stor i Japan. Men det var inte förrän han släppte sin första skiva utanför hemlandet, Fantasma på amerikanska Matador, som övriga världen fick någon större möjlighet att få höra honom.

Det jag gillar bäst med japanska band är de tydliga influenserna. De är influerade av all popmusik som någonsin skrivits och de verkar inte skämmas för det. Japan verkar ta in vissa utländska kulturyttringar som om det vore syre. Popmusik är en sådan kulturyttring. Det de själva sedan skapar blir naivt och lekfullt som om de öppnar en present på julafonsmorgonen och sätter ihop den för första gången. Glad pop måste vara naiv. Utan naiviteten blir den cynisk.

Cornelius leker med allt. Inga ljud är fel, alla passar in. Alla rytmer passar in. Alla samplingar du kan hitta. Vissa låtar låter som de kom direkt från England eller rentav från oss här i Sverige, men det är ok. Jag accepterar japanska artisters stölder och lån mycket mer än vad jag skulle göra från ett brit-pop band, av ovan nämnda anledning.

”Fantasma” är en fantastiskt glad skiva. Den trallar och hoppar. Den är pop i essens. Den gör vad den ska, den gör mig glad. Produktionen är magnifik. Jag kan inte räkna ljudlagren i vissa låtar. Ibland använder han alla instrument som finns och ibland bara loopar och samplingar. I ”Count five or six” består sången av två datorröster som räknar från ett till sex om och om igen samt en kör som sjunger ”up and down”. Detta tillsammans med en poporkester gör den bästa poplåten från 1998.

Det känns lite som om jag glömmer något om jag inte nämner att mitt i all popestetik så smyger han in gitarrer från skitig garagerock. Men egentligen behöver jag inte nämna det. För det är det som är grejen. Influenser från allt. Kärnan är rak, fruktansvärt komplicerad, naiv, sprudlande pop. Har jag sagt allt nu?

Köpte du bara en popskiva förra året borde det varit den här. Var det inte det så kan du fortfarande gottgöra det.