Jag vet inte från vilket håll man skall titta på
den här skivan. Antingen skall man titta på den från
ett håll där Atari Teenage Riot kommer ifrån.
Eller också skall man titta från ett mer dansant
håll i stil med Prodigy.

Jag kan försöka klara av ATR först. Låttitlarna
är många gånger en flirt med Alec & Co:
”Digital Hardcore”, ”Prime Suspect” och ”Red Light Green Light (Go Go
Go)”. BPM:en kommer ibland upp i ATRs hastigheter. Men om man se
på Adrenalin Junkies som ett Digital Hardcore Recordings band
så är det bara dåligt. De kommer inte i
närheten av kraften från Atari Teenage Riot. Fans av
rock-n-roll kan försöka sig på ATR, men inte
Adrenalin Junkies.

Från dansvinkeln då? Jodå, dansant är det
allt. Fast de hamnar liksom lite utanför där också.
Hårda, snabba gitarrsamplingar och en beat som du definitivt
arbetar upp ett flås till. Lite för hårt för de
flesta dansgolv. Men om du tycker Prodigy är för
långsamma så kanske det här träffar
nånstans i närheten av mitten.

Adrenalin Junkies är ett ganska nytt band med bara singeln
”Outcry” för att stödja skivan i ryggen. De består av
Chad som enligt presentationen lägger ner de brutala
gitarrsamplingarna och de aggressiva vokalinsatserna samt Miss
Chief som beskrivs som ”programmer from hell”. Och det är ju
lite kul, att programmeraren är en kvinna alltså, för
det är ju inte så vanligt. Men ATRs Nic Endo
är flera mil coolare och i samma sits.

Omslaget är en annan grej jag funderar på. Vilka
vänder de sig till? Att utforma ett skivomslag som ett
Playstation fodral såg jag sist på ToyBox skiva.
Är det till samma målgrupp alltså?

Om jag skall komma till någon form av slutsats så är
det den här: om nån skulle spela ”No Respect” från
skivan på ett dansgolv skulle jag inte misstycka alls, men jag
kommer nog aldrig spela skivan hemma.