Barry White. Medge att du har lite svårt att låta bli att le när du läser det namnet. För, ingen har väl som Barry White fått stå symbol för den där riktigt äckligt sliskiga porrsoulen? För min del har han hittills mest varit den där snubben i Fun Loving Criminals-låten.

Barry White hade sin storhetsperiod under tidigt 70-tal. Han har aldrig slutat ge ut album. Han har funnits där hela tiden. Och det är väl det titeln syftar på.

Det fina med den här skivan är att man får precis vad man väntar sig och det är sällan jag tycker att det förutsägbara är särskilt kul. Men, i fallet Barry White känns det rätt. Ett Barry White-album ska låta precis så här. Långsam, djup och nästintill porrig mjukfunk toppad med Barrys mörka släpiga röst stönandes fram texterna.

Jag skulle ändå knappast vilja säga att Barry White räddar liv. Åtminstone inte mitt. Det blir helt enkelt lite för enformigt. Fast det stämmer säkert att det här är det bästa Barry White spelat in på minst femton år som någon annan recensent skrev.