Macy Gray har kallats årets debutant i soulfacket av mer än en recensent i år. jag vrålade också ut det i någon sorts glädjerus tidigare i höstas. Hur har skivan stått sig då?

Tja, lite har den väl svalnat. Jag har fortfarande svårt för delar av den. Den skulle behöva skitas till lite. Bli lite tuffare. Lite ruffigare.

Macy Gray har jämförts med Erykah Badu, men det känns inte riktigt rätt även om det är ganska tacksamt att ha Badus musik dom utgångspunkt när man skall beskriva Macy Grays debutverk.

Macy Gray har en lika personligt säregen och fascinerande röst som Erykah Badu. Men, de låter inte särskilt likartat. Gray sjunger inte lika mjukt släpigt som Badu. Gray sjunger betydligt mer nasalt, men samtidigt raspigare. En ung Tina Turner läste jag någonstans, och det är inte alls fel.

Musikaliskt är det också ganska långt mellan dessa två kvinnor. Badus ljudvärld består av återhållen stenhård funksoul. Grays består av betydligt luftigare och fritt jazzig soul. Tyvärr blir det lite väl rent och polerat emellanåt. Jag får en känsla av musikskola och det gillar jag inte alls.

Mina invändningar till trots, en stark debut som lovar gott inför fortsättningen.