Man ska inte sparka på dem som ligger ner.

”Baby's Got a Temper” finns inte med på nya skivan. Det är bra.

Liam Howlett har haft den goda smaken att låna in Princess Superstar, Kool Keith, Twista och Ping Pong Bitches från andra sidan Atlanten. Det är bra.

Singeln ”Girls” lovade gott inför nya skivan. Det är bra.

”Always Outnumbered, Never Outgunned” upptar mindre än en timme av stereons tid. Det är bra.

Man ska inte sparka på dem som ligger ner. Allt för mycket. I övrigt är ”Always Outnumbered” långt ifrån värd den väntan som alla Prodigy-fans tvingats utstå.

Egentligen stakades ju kursen ut redan på ”Fat of the Land”. Efter den ständigt uppåtgående formkurvan på de första två albumen och de tillhörande singlarna fullständigt exploderade Prodigy med ”Firestarter” (som vanligt får Art of Noise-samplande låtar alltid automatiskt plus i kanten). ”Firestarter” fullständigt sopade banan med ”No Good (Start the Dance)”, som jag faktiskt trodde skulle bli väldigt svår att slå.

”Firestarter” gjorde också att förväntningarna inför ”Fat of the Land” sköt genom taket. En förväntning om att det allt mörkare sound som Liam arbetade sig fram mot skulle stänka upp en helt ny svärta. Nu blev det inte så.

Med ”Fat of the Land” övergav Liam nämligen det breakbeat/techno-experimenterande som formade ”Experience” och ”Music for the Jilted Generation” och hoppade istället på det big beat-tåg som namn som Fatboy Slim, Chemical Brothers och Bomb the Bass redan mer eller mindre tagit så långt det gick (är ”Bug Powder Dust” den bästa rocklåt som någonsin spelats in? Ja, förmodligen). Från att ha drivit dansmusiken framåt blev Liam istället en av dem som gjorde sitt bästa i att skapa musik med månadens smak. Det hade han utan problem kunnat komma undan med, om ”Fat of the Land” innehållit tillräckligt starkt material. Det gjorde den inte. Undantaget ”Firestarter” var förra Prodigy-albumet en rätt oengagerande historia.

Kort sagt var väl förväntningarna inför kraftigt försenade ”Always Outnumbered” långt ifrån höga. Men när ”Girls” (med sitt distade gästspel från Ping Pong Bitches) började rotera trodde jag nog ändå att Liam skulle klara av att styra upp sitt album. Den där skruvat ylande syntslingan som löper genom ”Girls” som ett irriterande klister är verkligen svår att värja sig mot.

Hade jag skrivit den här recensionen efter de första två genomlyssningarna hade betyget knappt synts över horisonten. Efter att ”Always Outnumbered” fått snurra fler varv börjar faktiskt några ljuspunkter att skina till. ”The Way It Is” funkar rätt okej, men å andra sidan är det förmodligen svårt att misslyckas när man plankar ”Thriller” rakt av. Detsamma gäller ”Phoenix”. Ett electroavbrott i form av punkskrikiga ”Action Radar” blir också välkommet, detsamma gäller suggestivt trippiga ”Medusa's Radar”, även om den får mig att väldigt mycket tänka på de trippiga stunder S'Express klarade av redan på ”Original Soundtrack”.

Förutom ”Girls” är albumets stora stund ”Hot Ride” som klär Jim Webbs ”Up Up and Away” i en stortrummigt ekande kaoskostym i en stroboskopsmattrande showdown mellan riffande gitarrer och ännu en briljant ylslinga. Tillsammans med lite lagom distad visk- och skriksång.

Och just ”skriksång” verkar på många sätt varit ledordet för Liam den här gången. De flesta vokalister skriker så mycket de bara kan medan Liam kastar ett inferno av ljud över dem. Inget fel i det. Många av spåren börjar lovande. Problemet blir bara att alla idéer klaras av de första tjugo sekunderna i varje låt. Sedan blir det för det mesta tomgångskörning resten av tiden. Monotont, på fel sätt. Och dessutom slarvas Princess Superstar och Kool Keith bort väldigt onödigt.

Även om ”Always Outnumbered” i övrigt borde mått bäst av att aldrig skåda dagens ljus framstår ändå övriga låtar som fullständiga mästerverk ställda mot avslutande ”Shoot Down” där bröderna Gallagher bjudits in (tydligen tyckte Prodigy-Liam att det inte var tillräckligt att ha namnet och systrarna Appleton gemensamt med Oasis-Liam). Över något av det tråkigaste som jammats fram den här sidan dubbelnollan skriker Oasis-Liam sig igenom sin del. Den som hoppats på en ny ”Setting Sun” kommer bli besviken. ”Shoot Down” är snarast Haag-material.

Köp ”Girls” som singel och hoppas att ”Hot Ride” även den dyker upp i det korta formatet. Sedan har du det du behöver från ”Always Outnumbered, Never Outgunned”.