Din egen motor mullrar långt ner i din bröstkorg. Pulsen slår snabbare. Fläckar börjar flimra framför dina ögon. Det enda du hör är dina egna andetag som river hål i dina trumhinnor från insidan.

Det kommer. Närmare. Närmare.

Från ingenstans börjar metalliska trummor smattra. Precis intill dig. Hela tiden utanför ditt synfält. När du försöker titta är du alltid bråkdelen av en sekund för sen.

Trots att du inte kan höra något än vet din kropp redan om vad som ska hända. Den gör sig beredd. Trummorna smattrar allt snabbare. Allt högre. Dina andetag. Din mullrande motor.

Och så träffar den dig. Rakt framifrån. Du hinner precis se den, men kan inte göra något för att skydda dig. Den träffar dig lika hårt och obarmhärtigt som ett skenande godståg med en galet stirrande Stephen King i lokförarsätet. Kastar dig tvärs igenom lokalen under de blinkande strobbarnas ljusspel.

Basen.

Jag har sagt det förut, men vi tar det en gång till. Det är i basen musikens hjärta finns. Basen är blodet. Om trummorna är hjärtat som pumpar så är det i blodet livet och värmen finns när det flyter ut i din kropp.

Det är också basen som träffar dig hårdast. I magen. I bröstkorgen. Vrid upp volymen och gör din kropp till en sandsäck. Slagen som träffar dig från alla håll.

Sällan är det så tydligt som i australiensiska danssensationen Puretones megahit ”Addicted to Bass”. Amiel Daemions kyligt pratsjungande röst till takten av en gammal pumpande lastbilsmotor medan ljudet av smattrande stenskott slår mot underredet. Sedan lägger Josh B. Abrahams in högsta växeln och basen släpps loss som en fradgatuggande Cujo.

Helt plötsligt sitter Josh i den svarta lastbilen från Stephen Spielbergs ”Duellen”, på jakt efter ovetande trumhinnor att knuffa över stupet.

”Addicted to Bass” är en av de senaste årens bästa danslåtar med sin frenetiska kamp mellan de piskande drum'n'bass-rytmerna och den vrålande basen. Och det är också här som Puretone fungerar bäst. Titelspåret är byggt kring samma recept, även här med Daemion på sång, och slår nästan lika hårt som ”Addicted to Bass”. Här finns några spår till som också funkar, det ”Spy Break”-doftande öppningsspåret ”Thrillseeker” inte minst. Framförallt är jag svag för ”Summertime”-gungande ”Lift Me Up”, med produktion av Dan the Automator.

Men resten av ”Stuck in a Groove” är inte lika kul. Då blir det stelbent och svulstig gitarrock med elektroniska instrument. Ibland lite triphoppigt, men utan att bli helt lyckat. I ”1 and 9″ försöker sig Puretone på jazzig filmfunk som också känns rätt stelopererat.

Undantaget här är reprisen av ”Headroom” som faktiskt är riktigt vacker, även om också den växer lite för mycket för sitt eget bästa.

Nöj dig med singlarna ”Addicted to Bass” och ”Stuck in a Groove”. Resten kan du leva utan.