Att jag fortfarande gillar De Lyckliga Kompisarna är ingen hemlighet. Det händer också nästan alltför ofta att jag lyssnar på Lars Winnerbäck eller Lars Demian. Min popådra får sig då och då en dos av Hardy Nilsson och dessutom far Strebers runt i min CD ibland.

Band som plockar de godaste russinen ur kakan kan vara både roliga och intressanta. Iguana Party gör nog precis detta, men blir tyvärr varken roliga eller intressanta på sin fullängdare ”Lyckliga land”. Med en tät och intensiv hybrid av banden ovan slänger sig Iguana Party ut i en orgie av punk, trubadurande, snirkligt intelligenta texter och en vilja att förklara världen. Det känns dock som gammal skåpmat, och ibland helt utan egen vilja eller inspiration. Visst är texterna vällovliga och visst finns där ett känsligt darr, men helt utan något eget bidrag. Trots både personliga texter och ett idag säkerligen eget sound tränger sigmusikhistorien lite för nära.

Charmen med en snygg blandning går alltså förlorad i någon annans gryta när Iguana Party sakta urvattnas i låt efter låt. Jag ger lite plus för en hel del finurliga texter och en och annan god tanke i en ibland ond värld. Men på det hela taget räcker det inte ända fram. Som covers fast eget. Eller som eget fast covers.