Deep house är intressant. Det ligger väldigt nära vad det en gång började som, men samtidigt så långt ifrån. Det finns förmodligen få housegenrer som spänner över ett lika brett register. Det rymmer det bästa med house – och det sämsta.

I sina bästa stunder är deep house förföriskt själfull. Fylld av värme och vemod, som till och med får maskiner att bli rundare i kanterna. Men samtidigt finns det oerhört mycket tråkig deep house. Åtminstone i mina öron. Det är när musiken reduceras till något minimalistiskt groove som ligger och rullar i tio minuter, med några keyboard-fills inslängda här och där för att skapa ”atmosfär”. Inte så sällan är det rätt mycket jazz inblandad. Den tråkiga jazzen. Den som saknar driv, värme, melodi och, ja, galenskap. Som bara blir duktigt tråkig.

Och precis som en levande basgång kan lyfta den simplaste umpsh-umpsh-house, är det de små, små detaljerna som skiljer alldeles, alldeles underbart från aptrist. Släng på den tio minuter långa versionen av Pete Hellers ”Big Love”, där det händer ungefär ingenting, och jag dansar tills jag stupar. Plocka fram en lika lång Moodyman-låt och jag somnar. Mot min vilja.

Eric Galaviz och Brian Varga smyger omkring farligt nära kanten som störtar ner mot dammupplaget nedanför när de släpper sin debut under namnet H Foundation. Musiken har strippats på onödig utsmyckning. Kvar är kärnan. Det är lågmält, det är svalt tillbakalutat, men samtidigt med en behaglig känsla av solnedgång. Eller soluppgång. (Ja, solen går faktiskt upp och ner på andra ställen än Goa och Ibiza. ”Environment” valiumdrogar aldrig in sig i den riktiga chill out-zonen).

Ett par gånger ligger en jämförelse med kollegorna i Metro Area inte långt borta. Det är i spår som ”Sol Searchin'” och ”Nature”, där musiken ibland nästan försvinner. Men hela tiden droppas små musikaliska kryddor in i mixen och ger musiken liv. Särskilt i ”Nature” där levande stråkar här och där kommer in och bryter av mot maskinerna (ännu en parallell med Metro Area, som framgångsrikt vävde in stråkar på sin lysande fullängdsdebut).

Men det finns andra smaker också. ”Feelin'” är baspumpande congahouse, där Masters at Work inte känns långt borta. Inledande titelspåret är mer eller mindre ren jazz, medan ”New Funk Theory” utvecklas till ett möte mellan en tidig förlaga till Daft Punks ”Da Funk” och O'Jays ”Back Stabbers”. Då och då blandas lite dub in i bilden. Ibland dyker en sordintrumpet eller lite rökig pratsång upp.

Men ”Environments” hade kunna bli något snäpp bättre. Ett par av låtarna får mala på lite för länge för sitt eget bästa. Och i allt det här hade jag faktiskt gärna sett något som brutit av tvärt mot den övriga musiken. En glittrande discorökare som fått mig som lyssnare att helt ryckas med, likt Christopher Walken i Fatboy Slim-videon till ”Weapon of Choice”. Något som bara fått mig att tokdansa.

Men visst. Som house att sitta hemma och känna sig lagom cool till funkar ”Environments” hur bra som helst. Och det utan att det blir ansiktslös reklambyråmusik av alltihop.