Vince Clarke är en otålig kille. Det blev bara en skiva med Depeche Mode, två med Yazoo och enbart en singel med The Assembly. Men på den korta tiden hann han sätta ett rejält avtryck i musikhistorien som ett av de riktigt tunga namnen inom syntmusiken.

Eller kanske var det så att han helt enkelt inte riktigt drog jämnt med dem han jobbade med. Hur som helst verkar det ha klickat ordentligt mellan Vince och Andy Bell. För det äktenskapet börjar närma sig tjugoårsjubileet.

Och kanske hade det varit bättre om Vince Clarke varit lite mer otålig. För även om Erasure producerat en hel hög fantastiska låtar har det gått lite rutin i äktenskapet de senaste tio åren.

Hur som helst är Vince Clarke och Andy Bell tillbaka med ännu ett album. Och det verkar inte som om de litar på sig själva när det gäller att knåpa ihop några hits som kan lyfta upp dem till forna höjder igen. Istället har man valt att göra sina egna blipp-blopp-versioner av ett drygt dussin låtar som vi, i många fall, hört rätt många gånger förut.

Tja. Varför inte? Det funkade ju löjligt bra när Erasure gav sig på Abba för några år sedan. Ett vinnande recept är ett vinnande recept.

På ett sätt är det här helt rätt album att göra vid helt rätt tid med helt rätt människor. Blipp-blopp är mer inne nu än på åtminstone tjugo år och båda två, särskilt Clarke, var ju med på den tiden det begav sig. Covers på låtar som funkat tidigare, nu i en tidstrendig kostym, kommer förmodligen locka till sig rätt många köpare. Övervintrade syntpoppare, kids som knappt hört några av originalen och, inte minst, en hög människor som får en lagom blandad cd som låter som musiken gjorde när de var små.

Det är bara synd att resultatet inte blivit roligare.

För versionerna är förvånansvärt trogna originalen. Clarke och Bell har helt enkelt bytt ut gitarrer, stråkar, trummor och ungefär allt annat mot sin trogna maskinpark. Och, visst, det är inte dåligt (ja, undantaget ”Unchained Melody”) och Andy Bell låter fortfarande otäckt lik Alison Moyet emellanåt.

Men resultatet blir som de där instrumentala billighetsskivorna som regnade ner på åttiotalet, de där samlingarna där någon spelade in en massa kända låtar i instrumentala syntversioner. Eller kanske ännu mer som de där samlingskassetterna man kunde köpa på Esso där coverartister spelat in de senaste hitsen, för att komma under billigare. Dessutom känns inte heller låtvalen särskilt heta.

Men missa för allt i världen inte Erasure nyinspelning av The Buggles ”Video Killed the Radiostar” som faktiskt är riktigt bra. Knasigare än originalet, med Bells sång körd genom ett analogsyntfilter.

Synd bara att de inte tordes stuva om de andra låtarna lika mycket.