Med ett så grått omslag, som The Mo har till sitt debutalbum ”Cityheart”, känns det bara självklart att musiken längtar bort. The Mo levererar drömmande glamrock med tydliga drag Bowie, Queen och då och då lite Sweet. Det är musik för staden och festen och kanske det där extrema lite förbjudna. Det känns väldigt mycket 70-tal i pianot och vidrigt mycket 80-tal i den brölande saxofonen.

Visst finns det en och annan låt som säkerligen kommer spelas framöver på radion. Men tyvärr håller inte materialet i längden. Överproducerat och ibland nästan taffligt tråkigt, blir ”Cityheart” en gravallvarlig skiva utan distans. Visst finns här släktskap med The Ark, men The Mo saknar The Arks distans och glädje. Dessutom saknas Ola Salos röst i Nicos sång. Kanske finns där mer potential hos Nico, men den släpps i varje fall inte fram.

Näe, det är en skiva som vill vara glam men fastnar i ett slags segdraget träsk av riff och ackord från 70- och 80-talet. Känns som en blandning av ett dansband och Duran Duran. Bandet gnistrar egentligen bara till ett par ögonblick i två låtar: ”Fast love” och ”City heart”.

Mer dåligt än bra, tyvärr.