I slutet av 1980-talet, början av 90-talet var hippieeran tillbaka i Storbritannien. Tyngre droger betydde också hårdare musik. Ett gäng band kombinerade drogerna med den nya ravemusiken och indiepop för att skapa Madchester-genren. Bland andra The Stone Roses, Happy Mondays, The Charlatans, Inspiral Carpets och James. Lyssna på låtarna i Spotify. Som vanligt, har du […][...]

Jag har sällan haft så svårt att välja ut årets låt som 2008, så när jag pekade ut Gnarls Barkleys Who’s Gonna Save My Soul var det lite uppgivet (och albumet var verkligen trist). Hade jag tänkt tanken ett varv till borde jag ha valt Ice Cube Gangsta Rap Made Me Do It. 2008 hade […][...]

Det är klart att jag kan förstå varför den här skivan hamnade hos mig. Det finns någon sorts logik i det efter min för försiktiga hyllning av The Charlatans senaste och min rättvisa skepsis till Primal Screams vackra framtid. Den gemensamma nämnaren är britter som var med redan förr. 70-talistgubb. Men The Verve? Min relation […][...]

Jag surade ju över Hultsfredsbokningarna i förra veckan. Så det kanske vore på sin plats att säga vad jag vill se på festivalscenerna i år. Det finns fem festivaler jag fortfarande överväger att åka på. En har redan bokat klart – Putte i Parken. De andra har en del kvar. Så här skulle jag vilja […][...]

Att Alan McGee kallar You Cross My Path för The Charlatans bästa album sedan Tellin’ Stories borde man kanske inte fästa någon större vikt vid. Det är sånt citatmaskinen McGee häver ur sig. Oftast utan att det har särskilt mycket med verkligheten att göra. Särskilt inte för någon som likt undertecknad tycker att Charlies spelat […][...]

Jag tyckte väl snart att Run, det första från Gnarls Barkleys nästa, var ungefär lika trist som den där bedrövliga Violent Femmes-covern på St. Elsewhere. Men den här nya läckan Who’s Gonna Save My Soul (som kommer via en mimvideo med ?uestlove) är något helt annat. Sotigt blå och uppgiven soul med Cee-Lo på väg […][...]

Kändis-dj:n numero uno, Mark Ronson, valde att påbörja en ny sångbok med sitt senaste album Version. Ett dussin av hans gamla favoritmelodier omtolkas med hjälp av musikerna runt The Dap-Kings och Antibalas. Blandade indiepoplåtar får ny superfunkig skrud med brittiskorna Amy Winehouse och Lily Allen (ja jag kan fortfarande lyssna på henne utan att få […][...]

Det är ganska svårt att skriva en special baserat på en dag. Men i skrivande stund är det de förutsättningar som finns. Vi börjar från början. När tåget efter drygt tjugo timmars resande (dessutom försenat, givetvis) till sist ankommer till semesterorten Benicàssim är det som att kliva rakt in i en bakugn. Luften är vansinnigt […][...]

The Charlatans har tagit så många steg bakåt att det nästan skulle gå att tro att det stod 1992, eller åtminstone 1997, i almanackan. ”Simpatico” är en, just det, sympatisk skiva som inte är det minsta märkvärdig. The Charlatans testar egentligen inga nya vägar alls. Det blir en skön trekvart för gamla fans som inte […][...]

Det börjar så bra. Ett slagverkskomp som hämtat från War. Stötig saxofon. Försiktigt distad gitarr. Tim Burgess falsettsång om tro. Lite skön bas. Och handklapp. Handklapp! Popvärldens mest effektiva vapen. Det är försiktig mjuk popmusik. Börjar bra. Charlatans frontfigur har flyttat till USA och släpper soloskiva inspelad med Linus (som tidigare jobbat med bland andra […][...]