I år har de tre artister som mest förknippas med Timbaland släppt skivor. Missy Elliott valde att använda vapendragaren Timbaland på i princip hela sin Miss E…So Addictive, Aaliyah lät honom producera fyra låtar medan Ginuwine bara har med en Timbaland-låt på sin skiva. Missy fick till ett fantastiskt album, Aaliyahs skiva är helt okej […][...]

James Brown var egentligen aldrig någon albumartist, det var singlarna som var fokus. Det känns konstigt att skriva det om en artist som under tre år (1968 -1970) gav ut minst femton fullängdare i eget namn och dessutom skrev och producerade album åt sina medmusiker. Men singlarna som spelades flitigt i radio, vilket i sin […][...]

En skivas inledning kan vara så avgörande för hur det totala mottagandet blir att det nästan är lite påfrestande. Det där om att första intrycket består stämmer verkligen på hur jag lyssnar sedan ett par år tillbaka. Så när ”Weekend” i öppnings- och titelspåret träffar mig i midjan med ett sväng som minner om Zhanés […][...]

Kanske är det erfarenheten som gör skillnaden? Kanske är det den tydliga visionen? Kanske är det låtskrivandet? Nej, det är inte frågor egentligen. Snarare funderingar. Jag försöker sätta fingret på varför ”Mahogany Soul” är så pass mycket bättre än precis allt jag lyssnat på i år, rara vinylskivor och löjligt dyra japanpressar inkluderade. Men, jag […][...]

Ännu en i raden av filmmusikskivor. Och den här gången är det Jermaine Dupri som samlat kompisarna för att ljudsätta Keanu Reeves nya film. Spännande? Nja. Jermaine Dupri har en tendens att väcka starka känslor hos många hiphop- och soulfans. Antingen älskar man hans produktioner och, kanske främst, hans släpiga rappande, eller så vänder det […][...]

Långt innan R. Kelly blev ett säkert kort när det gäller att snickra ihop lagom förföriska och storsäljande ballader var Babyface redan hovleverantör. Han har hunnit samla på sig visitkort till fler stora soulartister än de stora festfixarna skrapar ihop under en livstid. Storheter som Aretha Franklin, Boyz II Men, Whitney Houston, Mariah Carey, Toni […][...]

Förväntningar är väl ledordet för den här skivan. Så lång tid har gått sen sist. Och så bra har han varit en gång. Och inte blev det bättre av Sony-direktören som hävdade att ”Invincible” skulle förändra popmusikens framtid. För även om jag sa ”pfft” i en fnysning så tändes ett svagt hopp i mig. Att […][...]

För kvinnliga soulartister verkar det tacksammaste ämnesvalet just nu vara pojkvänsbashing. Otrogna sådana. Det är inget nytt ämne i sig, men under nittiotalet exploderade girl powern även inom den svarta musiken. Männen däremot är mer inriktade på att sjunga att de ångrar just att de vänsterprasslade och att de gör vad som helst för att […][...]

1974 sjöng Major Harris in Love Won’t Let Me Wait, ett av de stora soulögonblicken. Ungefär samtidigt började Luther Vandross karriär ta fart som studiomusiker. Nu är han tillbaka med ett album som känns starkare än det mesta han gjort de senaste åren. Därför känns det på något sätt som om en cirkel sluts i […][...]

”She the one you thought would never do a solo LP” Orden är Lisa Lopes egna. Och jag var väl en av dem som faktiskt trodde det. Hon har alltid stått lite bakom T-Boz och Chili. Speciellt som TLC med åren blivit allt mer sofistikerade och kommit längre och längre från den ”skiter i allt”-attityd […][...]