Två knöliga, lite illa skurna, kopierade pappersark i ett helt ordinärt cd-fodral. En hembränd skiva med orden ”don't bite” nedklottrade för hand med mjukt handlag. Gör det själv i ett nötskal. Kim Hill borde egentligen ha fått en bättre behandling. En större uppbackning. Men när storbolagen skär och skär och skär kommer någon i kläm. […][...]

Efter det att Tracey Thorn och Ben Watt för fyra år sedan beslöt sig att lägga Everything But The Girl på is har Watt allt mer renodlat sitt intresse för dansant house av det djupare slaget. Under pseudonymen Lazy Dog har han startat klubb med samma namn, producerat, gett ut skivor, gjort remixer åt artister […][...]

Minns du En Vogue? De fyra funkiga divorna som med ett par lårhöga stövlar bröt sig in i folksjälen och fick svensken att lyssna på soul. Crossoversuccén som flyttade genren från periferin till centrum. Lika snabbt som de blev omsprungna och frånåkta av SWV:ar och Destiny's Child:ar började några av medlemmarna jaga solokarriärer och fly […][...]

”Deep in the black of my mind lies a funky of another kind” 10 sekunder. Längre än så tog det inte innan Amp Fiddler hade knockat mig. Att ”Waltz of a Ghetto Fly” var riktigt bra visste jag redan efter första lyssningen för över en månad sen. Sen tog jag semester och ni fick inget […][...]

När Gud hade vilat ut på sjunde dagen tog han sats igen och tog i så det knakade i himlens fogar – Gud skapade Green. Al fanns på plats och Gud tyckte om det han såg och hörde. Gud började stampa takten där uppe. Rytmiska åskväder kom tumlande. Gud blev sprallig och han lutade sig […][...]

Jag har aldrig fattat varför så många vill höra dålig musik just under julen. Senast häromdagen kom ett oväntat önskemål om juste ”dans runt granen”-musik med ”dragspel och prylar”. Lika snabbt började någon yra om Phil Spector. Honom gjorde jag upp med förra året. Dags för en sann hjälte att möta ättestupan i år. Tänkte […][...]

Samlingsserien ”Late Night Tales” skulle väl kunna sägas handla om efterfestmusik. Musik för småtimmarna. Med Jamiroquai kommer den tionde volymen. Först ut var Fila Brazilia och härnäst följer Turin Brakes. Hyfsad spridning alltså. Oftast brittisk. Jay väljer och vrakar i backarna märkta disco, funk, soul och jazz. Mest disco. Han plockar fram välkänt och okänt […][...]

Att Beyoncé jobbar stenhårt på att bli 2000-talets megastjärna råder det väl ingen tvekan om. I ”Fighting Temptations” gör hon sin första riktigt stora roll. Där är hon för första gången den stora stjärnan. Cuba Gooding Jr. får ursäkta. Det är klart att hon vill ta ett stort ansvar för soundtracket då. Hon vill att […][...]

1995. ”This Is How We Do It”. En golvvältare av rang. Åtta år och fem album senare möter jag Montell Jordan igen utan några större förväntningar. Titeln är kittlande. ”Life After Def”. Spelar så klart framför allt på att han lämnat skivbolaget Def Soul och startat eget. Den säger samtidigt att han överkommit hinder och […][...]

Skvallret om Mark Ronson är nästan tillräckligt roligt att skriva om. Han är britt från början, flyttade när han var åtta år med sin mamma till New York och styvfadern Mick Jones från Foreigner. Mark är därför uppväxt vid Central Park West i ett femvåningshus som finansierades av intäkterna från dängan ”I Want to Know […][...]