Det är klart att jag kan förstå varför den här skivan hamnade hos mig. Det finns någon sorts logik i det efter min för försiktiga hyllning av The Charlatans senaste och min rättvisa skepsis till Primal Screams vackra framtid. Den gemensamma nämnaren är britter som var med redan förr. 70-talistgubb. Men The Verve? Min relation […][...]

För ett tag sedan bad Erik mig att lyssna på den här skivan. Frågeställningen var om den inte var underskattad, eller åtminstone lite förbisedd. Om det vet jag inte mycket eftersom min relation till Talk Talk i stort varit obefintlig tills frågan ställdes. Uppenbarligen var detta en milstolpe i Talk Talk-historien, om jag ska tro […][...]

Till årets rad av band som ohämmat återförenas fogas nu The Verve. Bandet började förra veckan spela in material till ett album som släpps i höst. Under november gör de en turné i England.[...]

I november 2002 hörde jag det här bandet första gången och blev djupt förälskad i deras skiva ”Too Good To Be Famous”. Sedan dess har det varit ganska tyst om The Celophane Flower. Inget genombrott i sikte. Men ett par långresor och lönespecar senare samlade bandet ihop sig och spelade in nya låtar på den […][...]

Richard Ashcroft är i sina bästa stunder själva essensen av nittiotalets brittiska pop. Fader till både Noel Gallagher och Chris Martin och alla däremellan. The Verves ”Urban Hymns” innehåller en samling låtar så starka att han borde kallas sir Ashcroft. Men den andra sidan av hans låtskrivande är så trist att den kan få människor […][...]

Jo, det är väl dags nu. Tioårsjubileum för den kanske största akten inom ”big dumb dance music”. Vi snackar beats, stora beats. Under nittiotalet lyckades Tom och Ed med konststycket att vara ”grejen” förvånansvärt länge. Och i likhet med exempelvis The Streets och Fatboy Slim lyckades de frälsa lärjungar från de mest skilda miljöer. Rockare […][...]

Det är inte mindre än tio bilder på Richard Ashcroft i CD-häftet som innehåller tolv sidor, men inga texter. Han har producerat tillsammans med Chris Potter – igen. Han har varit med och formgivit CD-häftet – igen. Livskamraten Kate Radley är med på några låtar – igen. Richard Ashcroft har total kontroll (vilket inte minst […][...]

Jag har aldrig sett Chemical Brothers live. Det kanske är därför jag aldrig har förstått. Om någon hade frågat mig, någon gång de senaste elva åren, vilken världens bästa musikvideo är, hade jag bombsäkert svarat Massive Attacks Unfinished Sympathy. En video där ingenting egentligen händer, men som ändå är mer fylld av händelser än de […][...]

När the Verve slutgiltigt splittrades i april 1999 satt Richard Ashcroft redan i studio och arbetade med eget material. Nu ligger solo-debuten ”Alone with Everybody” på skivhandlarnas diskar och många kritiker förväntar sig en succé liknande the Verves ”Urban Hymns”, som sålt mer än 7 miljoner ex. Förväntningarna är höga på NME-favoriten Ashcroft, och de […][...]