Det är inte mindre än tio bilder på Richard Ashcroft i CD-häftet som innehåller tolv sidor, men inga texter. Han har producerat tillsammans med Chris Potter – igen. Han har varit med och formgivit CD-häftet – igen. Livskamraten Kate Radley är med på några låtar – igen.

Richard Ashcroft har total kontroll (vilket inte minst syns i videon till ”Check the Meaning”). Det gör att ”Human Conditions” låter precis som The Verves ”Urban hymns” och solodebuten ”Alone with Everybody”. Lågmält flummig brittpop med stora svulstiga arrangemang bestående av både stråkar och blås. Hela tiden med sång och gitarrspel du känner igen.

Låtarna är fina. Som små budskap av värme och omtanke sköljer de över mig en och en. Där förra skivan var en kärleksförklaring till Kate och nyfödda sonen är ”Human Conditions” mer som en kärleksförklaring till mänskligheten och planeten vi bor på. Hörde jag någon av dem – vilken som helst – på radion skulle jag genast höja volymen och njuta. Men på skivan sticker ingen ut. ”Bright Lights” är snabbare och intensivare, men skiljer sig ändå inte från de andra. Det finns ingen topp, men heller ingen botten.

Sanningen är den att av alla gånger jag lyssnat igenom ”Human Conditions” är det bara i bilen jag klarat mig igenom hela skivan utan att somna eller stänga av den innan den spelat igenom alla låtar.

Kanske är det för att de där riktiga pärlorna saknas. Det finns inte någon låt som har samma kaliber som ”The Drugs Don't Work”, ”Lucky Man” eller ”A Song for the Lovers”.

Därför kommer jag tvingas göra tio egna höstsamlingar i år. Och på varje kommer en ny Richard Ashcroft-låt vara med. Jag är nämligen övertygad om att varje låt på ”Human Conditions” mår bäst av att placeras i ett annat sammanhang.

Det är nämligen så att trots de starka låtarna, är den här skivan riktigt aptrist.