De bästa skivorna är de svåraste att skriva om utan att ta till plattityder. De har kommit för nära för att det ska vara enkelt och/eller försvarbart att rada upp intryck. Ville jag skriva dagbok skulle jag börja blogga igen. Men samtidigt är det omöjligt att inte ta vatten ur egen brunn. Rent statiskt; de […][...]

12 juli 1979, Comiskey Park-arenan i Chicago. Inför mer än 50 000 åskådare kliver Steve Dahl, en rockradio-DJ som fick kicken från sin tidigare station när den bestämde sig för att ”go all disco”, in mitt på arenan i halvtid och spränger en låda fylld av insamlade discoskivor. Ett stort hål i gräsmattan och allmänna […][...]

Det är visst ingen hemlighet att Holiday Fun Club gillar Suicide och Joy Division. Lyssnar du på bandets debut är det definitvt ingen hemlighet. Det är inte utan att man undrar hur gärna de själva skulle vara just Suicide eller Joy Division. Och när de repetitivt skanderar ”we are modern, we are modern”, så undrar […][...]

Stonecake Always In My Mind Acoustic Toilet Tuesday Afternoon-bandet. Jag tror det låter ungefär likadant. Officiell sajt Royal Downfall These Means Have No End Luftslott Indierock och postpunk från Umeå. Officiell sajt, Myspace Mudvayne By The People, For The People Epic/Sony BMG Metal eller nu-metal snarare. En blandning av livespår och gamla demos. Officiell sajt […][...]

Som artist behöver Siouxsie Sioux egentligen knappast någon närmare presentation. Som frontfigur för Siouxsie and the Banshees marscherade hon i framkanten för punkens vidareutveckling till postdito, och ses av många som en ikon för den då nyfödda gothrörelsen. En ikon som aldrig nedlåtit sig till att enbart leva på gamla bedrifter eller att delta i […][...]

När The Je Ne Sais Quoi ger oss sitt andra album låter det både bekant och helt annorlunda. Det tog ett par lyssningar innan jag vande mig. Det ska jag erkänna. Grunden ligger fortfarande i skev punkfunk som den lät under 80-talet och betydligt mer så än många av de samtida brittiska orkestrar som brukar […][...]

Diablo Swing Orchestra The Butchers Ballroom Candlelight Records/Sound Pollution Metalsångerska à la Finland, mexikanskt stomp och ett jazzigt blås. Det blir lite… udda och framför allt för mycket för att uttrycka det milt. The Scaramangas Don’t Follow The Weak Nick Nack Records/Edel Pink Floyd anno 2007? Officiell sajt, Myspace Niklas Sivelöv Improvisational One Caprice Records/CDA […][...]

När man väljer att berätta en historia finns förmodligen lika många sätt som det finns berättare. Kanske med vissa gemensamma grundelement, men likväl annorlunda. För att berätta en musikalisk historia, om exempelvis en artist eller ett skivbolag, är det inte sällan (och rätt självklart) musiken som får berätta. En samling låtar som tillsammans bildar ett […][...]

Det skulle vara ganska lätt att avfärda The Je Ne Sais Quoi som de där olyckliga sista som precis missade postpunkexpressens femton sekunder i mediabruset. Enkelt, om det inte vore för att de faktiskt tar med något helt eget till festen. Där mycket av den nya postpunken dras med problemet att ibland bli lite för […][...]

Helfin vinylsjua från Fagerstas mest stelsvängande skevrockare som tillsammans med The Je Ne Sais Quoi borde bli årets svenska bidrag på ”Rough Trade Shops Counter Culture”. Två låtar som är varandra ganska lika. Kvidande, nästintill missljudande, plåtlåtande gitarrer. Stelopererade digitalhandklapp. Postpunksång (i rensjungen sprucken hetsfalsett så klart). ”Speak To Me” är golvvältaren som svänger och […][...]