På gott och ont är den amerikanska musikscenen fylld till bristningsgränsen av pitchfork-hypade lo-fi-band, varav några är gör unik fantastisk musik, medan alltför många är medelmåttiga kopior av sina förebilder. Vilken skara Ganglians hör till kan jag till en början inte avgöra, men en första genomlyssning av Ganglians Still Living gör mig nyfiken. Skivans sound […][...]

Man kan väl inte direkt anklaga Tamara Hunkeler och Christian Hirt (nu när jag till sist, efter all förvirring, lärt mig att Dinka består av dessa två) för att ta några radikalt stora steg åt något håll mellan sina skivor. Linjen mellan The Temptation, Hotel Summerville och Tales of the Sun är rätt spikrak. Visst. […][...]

Du kan sjunga med en gitarr. Du kan sjunga med ett blåsinstrument. Ditt stråkinstrument kan sjunga åt dig. Lina Nybergs röst är ett blåsinstrument. Hon har ett nytt band igen. Den här gången består det av Cecilia Person på piano, David Stackenäs med gitarr, Josef Kallerdahl på bas och Peter Danemo bakom trummor. Hon sjunger […][...]

Även om Games röst stundtals inte ens liknar den man har hört på hans tre tidigare plattor (smoke much?), så är han lätt att känna igen. Han håller fortfarande inte tillbaka med något. Han vågar till exempel uttrycka sin ångest över det ljumma bemötande som LAX fick av kritikerna. Stundtals är det väldigt mörkt. Game […][...]

Desperat är ett band som seglat upp som en ljust lysande stjärna på den svenska känghimlen det senaste året. Men att kalla bandet för ett nytt band är en sanning med modifikation; bakom bandnamnet döljer sig tre fjärdedelar Mob 47, kompletterade av sångaren Jocke, som jag ärligt talat inte vet om han har gastat i […][...]

Jag har fortfarande svårt att ta in att det är Jill Scott som glider runt och löser gåtor i Botswana i tv-serien Damernas detektivbyrå. Kan. Inte. Få. In. Det. I. Hjärnan. På samma sätt som det inte gick att ta in att Little Steven spelade i Sopranos. På fjärde studioalbumet, det första sedan hon lämnade […][...]

Det känns inte alls fel att kalla 36-åriga Jonathan Wilson för ett underbarn. Han brukar spela med Jackson Browne och Robbie Robertson. Han har jobbat med Erykah Badu och Elvis Costello. Han fiser runt i kretsarna kring Devandra Banhart och Vetiver. I studion i Echo Park producerar han både Will Oldham, Johnathan Rice och Josh […][...]

I somras meddelade Efterklang att de kommer lägga ner sitt skivbolag Rumraket men också att de som sitt sista släpp skulle släppa Canon Blues Rumspringa. Hur tråkig nedläggningen än är går de därmed också ut med flaggan allra längst upp i topp. Med god hjälp av Efterklang själva och inte minst stråkkvartetten Amiina är Rumspringa […][...]

På mina föräldrars gata finns det en trädgård där någon har målat sitt döda träd knallrosa. Det skulle kunna vara kreativt och vackert men det ser bara sunkigt ut. Det här tänker jag på när jag lyssnar på Firefox AK. Andrea Kellerman ser dödstuff ut på omslaget men hennes röst är mjuk, sävlig och distanserad. […][...]

Låtlistan ser ut som den brukar göra på en typisk Snoop Dogg-skiva. Både till dess längd (jättelång), till låttitlarna och till antalet gäster. Föregående släpp, Malice N Wonderland, kändes ovanlig med bara 14 spår, men det var det som räddade den till ett godkänt betyg. Hade Doggumentary kapats till hälften hade det varit en mycket […][...]