Den senaste månaden har jag lyssnat intensivt på Smogs skiva Wild Love från 1995. Det var faktiskt den första skivan jag hörde med Smog men som jag då avfärdade – kanske var jag inte mogen för en av Bill Callahans (Smog använde han då som pseudonym) mörkaste och på sina håll mer svårlyssnade skivor. Låtar […][...]

Det är bara att erkänna att jag var alldeles för ung när Henric de la Cours Yvonne hade sin storhetstid, oavsett det faktum att vi är från samma stad. Det hanns inte med. Strip Music erbjöd ett par snabba blixtnedslag, men tappade snart farten. Solo lutar de la Cour sig mot okomplicerade, ganska grunda beats, […][...]

Från Eskilstuna damp hardcorebandet Arbetarklassen rätt ner i mitt kassettdäck helt utan förvarning. Vilka är de? Spelar de i något annat band? När spelar de live? Finns de ens fortfarande? Mycket är oklart, och någon utförligare information om bandet än det som finns på dess bandcamp-sida (där man kan ladda ner kassetten digitalt) står inte […][...]

Det har gått sjutton år sedan Mary J Blige släppte My Life, en skiva som är en modern soulklassiker. Då jobbade hon nästan uteslutande tillsammans med en ung producent med en utvecklingskurva som pekade rakt uppåt och som snart skulle dominera r’n'b-scenen totalt. Han hette och heter Sean Combs, Puff Daddy, P. Diddy eller bara […][...]

Det är svårt. Knepet att lyckas göra originell rockmusik utan att ha tagit färg av influenser. Kalmar-killarna i Let’s Say We Did lyckas ändå komma mer än halvvägs i mål. Man balanserar på rätt sida de uppenbara passningarna till/stölderna från Pavement eller Guided By Voices och gör det med den äran. Detta första album, som […][...]

Om man jämför Joey Burns och John Convertinos tidiga album och projekt med vänner som Howe Gelb med Calexicos senare album så är det, förutom det musikaliska, ljudmässigt en enorm skillnad. Calexico har blivit ett band som värnar om ljudet. Det låter slickt både på skiva och live. Och trots att de aldrig håller tillbaka […][...]

Att beskriva musik med begreppet eskapism känns numer genom en flitig överanvändning, där undertecknad är en av de många medskyldiga, rätt uttömt på sin betydelse. Men efter att ha tillbringat en långhelg insvept i Malmös fuktiga novemberdimma, en tillvaro lika färgglad och nyansrik som bilden som pryder Korallrevens debut, har just densamma med benäget understöd […][...]

Det är ingen varm inbjudande sommar i L.A.-känsla som Evidence sprider runt sig. Istället är det hårt men stärkande, Evidence styr upp ett piskande regn (samplade ljud av oväder hjälper till med det) men bidrar även med en rustning som gör en oövervinnlig. Han får en att känna sig hårdhudad. Cats & Dogs är perfekt […][...]

Jag möter Jonathan Johansson med skeptiska öron. ”Kristen, pretentiös syntpop” har varit min framhastade slutsats av hur han låter på En hand i himlen, föregångaren till Klagomuren. Lika skeptisk är jag jag när en vän spelar singeln Stockholm på en fest och höjder den till skyarna. ”Årets bästa låt!” utropar han. ”Det är ju bara […][...]

Tom Waits är över hela kartan. Och så ska det vara. Hur låter Tom Waits nya skiva? Som Tom Waits, såklart. Han är en skrävlare, en schaman, en skådespelare, en estradpoet, en målare, en man, en sångare, en musiker, en författare, en intellektuell, en som visar upp sig, en som håller sig undan. Vid en […][...]