Sedan thrash metal-genren vaknat till liv igen efter millennieskiftet har det oftast handlat om ölfatsromantik, skateboards, smålustiga kepsar och en allmän feststämning. Inget ont i det, så länge det ackompanjeras av ett jävulskt riffande, som exempelvis Municipal Waste ägnar sig åt. Men thrash metal har alltid handlat om rädsla för mig. Rädsla för krig, seriemördare, […][...]

Det finns olika sätt att städa i arkiven. Ett är att dammsuga och gräva fram allt som möjligen skulle kunna liknas vid osläppt och presentera det som om det skulle kunna vara nytt. Ett annat är att samla rara spår från sjuor och samlingar, komplettera med några tidigare helt outgivna för att fylla ett helt […][...]

När M. Ward nyligen besökte Sverige var det med en nyförälskelse till hans musik jag gick därifrån. Det som på skiva med åren tappat något av udden och närheten fick en återkomst. Med Tom Waitska pianonummer och bredbent rafsande över hela gitarrhalsen sjöd han liv i låtar jag har glömt bort. Det var både roligt […][...]

Att svensk indierock skulle vara på någon slags upphällning är en myt. Den frodas och är i allra högsta grad levande. Bara i år har vi fått knivskarpa bidrag från Scraps of Tape, Tennis Bafra, som för övrigt släpper debutalbumet på nyårsafton, och Traktor. Nu är det dags för EL-SD att göra väsen från sig. […][...]

När Uno Svenningsson och Irma Schultz Keller dök upp som jokrar i melodifestivalen 2007 var det nog fler än jag som tänkte: intressant. Mer intressant var faktiskt att de redan 2006 samlat ett gäng intressanta musiker på Sånger för december. Det finstämda och vemodiga fanns redan då. Nu är de tillbaka. Det är ju jul […][...]

Att våga vara underhållande och, gud förbjude, rolig är inte direkt en musikalisk egenskap som alltid står högt i kurs. Desto viktigare då att det finns artister som Rustie som högaktningsfullt struntar i konventioner och utan att ursäkta sig en sekund vågar vara det. För mitt i den mentala härdsmälta av influenser och spretiga kaos […][...]

Albin Gromer spottar ur sig en singel lite då och då. Jag tänker att han lever något sjukt spännande liv och att han då och då när andan tränger på går in i någon vindsvåningsstudio och bara sätter en låt på första tagningen. Sedan går han ut igen och förmodligen till ett dansgolv där han […][...]

På första skivan gick det från botten till toppen fler gånger än jag kunde räkna. Fast att det inte fanns några som helst tecken på att de passade ihop vägrade den överlägsna, fantastiska, Drake släppa taget om den kaxige och okunnige Drake. Han som lyckades förstöra allt som var fint så fort han öppnade munnen […][...]

När jag försöker erinra mig lyckade dubbelalbum blir listan inte särskilt lång. Men bland dem jag kan komma på tänker jag kanske främst på The Clashs fulländade London Calling, som när allt kommer omkring bara var ett dubbelalbum när det släpptes på LP. Med sina dryga 60 minuter platsar alla låtarna på en CD-skiva. Andra […][...]

When we got to the top of the hill We saw Rome burning I just let you walk away I’ve never forgiven myself I saw you on the steps in Paris You were with someone else Couldn’t you see it should’ve been me I just walked on by Två älskande som famlar genom historien. Snuddande […][...]